Somligt gör livet lättare att leva. Ett litet medkännande leende kan få den mest ansträngda situation att slå om i sin motsats, liksom en glädje kan grumlas och gå förlorad av en illvillig eller tarvlig replik. Somliga går ut i skogen för att finna lugn och ro, andra kanske stiger in i gallerior och köpcentra för att slippa befatta sig med såväl relationer som sig själva. Hur stor del av vårt vakna liv utgörs egentligen av ett skenliv, kan man fråga sig. Hur stor del av tillvaron bygger på närvaro, och hur mycket är distraktioner? När min mor låg för döden vakade vi bröder vid hennes säng. En undersköterska från Filippinerna sade plötsligt i den tystnad som långa stunder rådde: ”Det är så fint att se er barn hos er mor, här i Sverige dör alla ensamma.”

Den som dör ensam har förmodligen även levt ensam. Vi behöver nog inte titta på statistiken över ensamhushåll, inte heller på statistiken över självmord, psykisk sjukdom, antidepressiva medel och annat som är tänkt att lindra ensamhet och lidande. Förmodligen anar vi att den största ensamheten återfinns i misslyckade tvåsamheter. Lägger vi till tragedier om svårartade relationer mellan föräldrar och barn, släkt och vänner, kan bilden bli dyster. Omsorgen, engagemanget, i det nära, tycks i mångt och mycket ha gått förlorad. Vad håller ihop oss i dag?