De senaste årens historiskt låga räntor parat med det faktum att pengar inte är knutna till något underliggande värde längre har föranlett debatt om en förestående bubbla. Vad kan vi lära oss av historien för att hindra nästa finanskris – och går den att förhindra?

För 50 år sedan, den 15:e augusti 1971, meddelade USA:s president Richard Nixon att den amerikanska dollarn inte längre fick lösas in mot guld. Det var slutet på Bretton Woodssystemet som var den monetära regim som gällt sedan slutet på andra världskriget. Bretton Woodssystemet innebar att den amerikanska dollarn var reservvaluta för alla stora industrinationer och dollarn var i sin tur kopplad till guld till den fasta kursen 35 dollar/troy ounce (ca 31 gram). Utländska centralbanker hade rätt att växla sina dollar mot fysiskt guld till denna kurs. I och med Nixons beslut var i ett slag hela den industriella världens valutor utan koppling till någon underliggande fysisk tillgång. Sedan dess består pengarna i grunden bara av de papperssedlar och mynt som ländernas centralbanker är ansvariga för att producera och förvalta. Denna typ av pengar kallas fiatpengar och får endast sitt värde av att vi alla som använder den tror på att den har ett värde, i praktiken att vi tror på att pengarna kommer ha köpkraft även i morgon. Fiatpengar har testats många gånger genom historien men detta är första gången som hela världen unisont använder fiatpengar. Ett världshistoriskt experiment alltså.

Daniel Lacalle skrev också för några veckor sedan om 50-årsjubileet av guldmyntfotens avskaffande och den efterföljande kraftiga kreditexpansionen och ökade skuldsättning i samhället. Men vad var upprinnelsen till detta beslut och vad är grundproblemet med kreditexpansion?