Jessica Artman lade undan sina ”språngbrädor” och skeppade över dem till Paris. Hon kallar dessa teckningar och målningar för ”läxorna”. De hör inte till hennes bästa arbeten, inget av dem är till salu, men hon skulle aldrig göra sig av med dem heller, eftersom de alla var ”aha-upplevelser”. Dessa genombrott på papper kommer att tjäna som bra exempel när hon börjar undervisa på det nyöppnade Paris Academy of Art i oktober.

Hon pekar på en hög med konstverk, förnödenheter och böcker som väntar på att bli packade. Hon har sin ateljé vid Grand Central Atelier, där hon har undervisat och utvecklat sitt arbete som inhyst konstnär.

– Jag tänker bara på att packa. När det är gjort tror jag att jag kommer tycka att det känns spännande, säger hon, full av förväntan.

De senaste 20 åren har konstateljéerna och akademierna börjat komma tillbaka, främst i USA och Europa. Paris Academy of Art är den första som öppnar i Paris, efter att den klassiska träningen som École des Beaux-Arts erbjöd utplånades 1968. Även om den nya akademin är liten i jämförelse med den enormt inflytelserika institutionen, som hade sin glansperiod i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, fyller den ett stort tomrum i staden, där Louvren, som ändå är världens största konstmuseum, ligger.

På 1800-talet var Paris staden som alla konstnärer åkte till för att ställa ut sina verk på den prestigefulla Paris-salongen. Amerikanska elever vallfärdade dit för att lära från konstnärer som William-Adolphe Bouguereau och Jean-Léon Gérôme. En del av dessa amerikaner, som George Bridgman och William McGregor Paxton, förde vidare den akademiska konstutbildningen i USA och höll liv i traditionen, bara knappt, under 1900- och 2000-talet.

Jessica Artman kommer, tillsammans med sin partner skulptören Charlie Mostow och målarkollegan Patrick Byrnes, vara del av en ny liten grupp amerikaner i Paris som bidrar till det västerländska kulturarvet, som är förankrat i grunderna för teckning, måleri och skulptur.

Artman visar några av de akademiska modellteckningarna i sin portfolio. En del av dem är mjukt skuggade med knappt skönjbara pennstreck. De tog henne 80 timmar att färdigställa. I några av hennes övriga teckningar ser man andra skuggtekniker som tog henne hälften så lång tid, berättar hon. De skisserna gav henne dock tillräckligt med information och anatomisk kunskap för att kunna avsluta avbildningen utan att titta på modellen igen. I Paris Academys läroplan avser hon att jobba med modellen mindre än 80 timmar.

Varje ateljé och akademi har sitt eget tillvägagångssätt baserat på lärarnas utbildning och bakgrund. Artman ser fram emot att bidra till den nya akademins unika egenskaper.

Försvarar måleriet

Redan som ung visste Artman att hon ville måla. Hon studerade vid Florida Southern College, där hon tog kandidatexamen i bildkonst. Läroplanen var typisk för konstprogrammen, som förespråkar bred kunskap istället för att man specialiserar sig på den specifika teknik som lärs ut i ateljéerna. Senare när hon studerade vid National University of Ireland i Galway var hon tvungen att stå på sig.

– Det var väldigt samtida. Jag fick hela tiden försvara måleriet. För varje projekt eller koncept som jag tänkte på inför en målning, sade de till mig: ”Du borde göra det som en installation” eller ”Du borde göra det till performance” eller ”Gör en video”. Det var verkligen en utmaning. Samtidigt som jag lärde mig mycket så kände jag aldrig att jag fick det jag ville ha. Jag upplevde att de försökte forma mig till något annat, berättar Artman.

I konsthistorien som de lärde ut i programmet var allting väldigt samtida, säger hon.

– Det handlade bara om det som var populärt, med början från 1600-talet fram till idag. Jag lärde mig ingenting om klassisk realism. Vi berörde neoklassicismen, och sedan gick vi genast över till impressionismen.

Hon var dock beslutsam i att avsluta det hon påbörjat och tog en magisterexamen i bildkonst på Irland innan hon återvände till Florida Southern College för att undervisa i teckning och design. Att undervisa hjälpte henne att höja nivån på sin egen tillämpning, säger hon, eftersom hon tvingades artikulera saker på hundra olika sätt. Men hon kände sig fortfarande begränsad.

En gång när en teckningselev frågade henne: ”Hur gör jag den här verkligare?” hade hon inget att säga, och hon insåg hon själv längtade efter samma sak som eleven längtade efter.

– Mina teckningar var fortfarande platta. Jag visste inte hur man skapar form på ett akademiskt sätt, och jag hade inte det visuella vokabulärer för att förklara det.

Senare gick hon på en workshop vid Studio Incamminati i Florida. Hon började förstå att det finns en strukturerad metod för att lära sig att teckna, för att få en djupare förståelse av klassisk form och design, och att det var möjligt för henne att förfina sina färdigheter så att de såg mer tredimensionella ut. Hon fick veta att det fanns andra ateljéer och akademier, som The Florence Academy of Art, The Ryder Studio, Aristedes Atelier och Grand Central Atelier, där hon så småningom avslutade sina studier med deras grundutbildning.

Grand Central Atelier ”kändes som hemma”, säger hon.

Frihet i struktur

Artman börjar nu att utveckla sin egen röst som konstnär.

– Jag är så upptagen av tekniken och hantverket, av att bli så bra som möjligt, och förstå varje streck jag gör i relation till det jag iakttar, att jag inte vill försöka lägga en röst till det ännu, säger hon.

Mycket av den samtida konsten är så fixerad vid idén att bryta mot regler eller rucka på gränserna. Artman reflekterar över att hon nu har har bytt kurs:

– Att teckna handlar inte om att vara fri; det handlar om att verkligen lära sig.

Hon vill utveckla sin egen röst med skicklighet, utan att behöva frångå tidigare traditioner. Hon gillar tanken på att experimentera inom vissa parametrar, inte bryta mot regler bara för att bryta med dem.

– Om någon försöker att göra representativa arbeten utan att ha den här grunden, eller kanske vill det men har inte upptäckt den ännu, det är en skillnad mot någon som har den utbildningen och medvetet selektiv i processen. Man kan se skillnaden.

– Jag tror det var Picasso som ville glömma allting han hade lärt sig och återgå till att måla som ett barn. Jag tycker att det är nonsens. Ett barn ritar som en form av kommunikation, men en vuxen som vill återgå till att rita som ett barn begränsar i grund och botten sin potential att kommunicera på ett mer sofistikerat sätt.

Artman älskar måleriets texturella aspekter och hur de kan läggas i olika lager. Hon inspireras av de hon kallar för ”köttiga målare” – mästare som Diego Velázquez (1599-1660) och Ilya Repin (1844-1930) – och hon nämner Rosa Boheurs (1822-1899) målning ”Hästmarknaden” som hon alltid tittar på när hon besöker The Metropolitan Museum of Art.

– Det finns något så direkt i deras verk. Det hänger på färghanteringen. När man drar strecken, allting måste vara avsiktligt. Det är konstnärens medvetna val som visar på deras individualitet. Det är i huvudsak dina streck som utgör din röst, säger hon.

Teckna verkligheten

De till synes mest varierade saker kan inspirera Artman. Det kan vara ett visst föremåls konturer, sättet någon sitter på eller ett väder, men det är alltid något som händer utanför henne själv som fångar hennes uppmärksamhet. Det finns inget själviskt i det, säger hon.

I motsats till mycket samtidskonst, som fokuserar på konstnären som person, känner Artman att hon inte kan gömma sig bakom något. Som konstnär måste man vara ärlig, sann och avsiktlig inför det man avbildar, säger hon. Det är det som konstälskare längtar efter: att bli upplyft, och vägledd i att se även vanliga människor och saker i ett nytt ljus.

– När någon betraktar den här typen av konst handlar det mer om att de förstår något utanför sig själv.

För att skapa sådan konst måste Artman avbilda verkligheten – det vill säga, teckna eller måla personer eller föremål som är närvarande på plats, i motsats till sådant som redan har förmedlats genom fotografi eller annat medium.

– Det kräver en del samarbete mellan ämnet och konstnären. Konstnärer är inte människor som bara spottar ur sig idéer. Det handlar bara om erfarenhet. Så att jobba utifrån ett foto i en ateljé för sig själv, det är det mest avtrubbande jag kan föreställa mig.

I Paris kommer hon att undervisa i anatomi. Hennes avsikt är att få eleverna att känna sig bekväma med själva gestaltningskonceptet, så att de effektivare kan förlita sig till modellen istället för att använda sig av fotografier.

– Att jobba med fotografier blockerar det kreativa flödet. Till en början inser man det inte, men man kommer att börja kopiera fotot. Det finns de som är väldigt duktiga på att använda fotoreferenser, men det är mycket svårt att träna sig själv till att göra det bra.

Modellens uttryck kommer att ändra på sig under tiden, beroende på vad de tänker.

– Det är intressant hur mycket man lär känna någon, även när de sitter stilla utan att säga något. Det är ganska coolt.

När Artman målar kan hon komma in i ett väldigt lugnt tillstånd som tillåter ett utbyte mellan henne och modellen. Detta utbyte ger henne möjlighet att ge teckningarna och målningarna en vitalitet som når bortom de rent tekniska färdigheterna.

– Man lär sig hur folk blir avslappnade eller vilka tendenser de har, men ibland blir man överraskad.

Besluten hon fattar kommer att bli odödliga på duken. Det är den erfarenheten hon ser fram emot att kommunicera med sitt konstverk, och det kan bara göras från verkligheten.

– Jag vill skapa verk som någon kommer att vilja fortsätta titta på livet ut, och finna samma glädje, eller att deras njutning till och med kommer att växa med verket. Det är som att ha en ny familjemedlem.

Denna övertygelse och känslighet är vad Jessica Artman hoppas kunna föra vidare till sina elever i Paris och med sitt eget arbete.