Alla var så glada, så hoppfulla. Det låg en positiv känsla av förändring i luften, berättar Lei Wang, om det som senare skulle bli känt som Massakern på himmelska fridens torg. Men när alla trodde att det var över vände allt. Stridsvagnar och soldater stormade in på torget och under natten dödades tusentals människor och unga studenter som fredligt demonstrerade för frihet och demokrati.

Lei, som då var 30 år, var hemma i familjens lägenhet som låg på elfte våningen på Xijiao minxian-gatan, bara ett par hundra meter väster om Himmelska fridens torg.

– Plötsligt började hela huset skaka, det bara dånade, minns hon.

Det var vid sex-tiden och alla i huset sprang ut för att se vad som hände.

– Då såg vi pansarvagnen, den körde så snabbt att det slog gnistor. Efter kom soldater springandes i hjälm och full utrustning, med gevär och knivar.

Efteråt fick vi höra att militären kommit in från alla håll mot torget.

Hela den natten hörde hon det smattrande ljudet av maskingevär.

Nu 31 år senare berättar Lei om sina hemska minnen från de där dagarna. Vi pratar över telefon, hon i Göteborg och jag i Stockholm. Två år efter tragedin på Himmelska fridens torg flyttade Lei till Sverige där hon gifte sig med en svensk man och fick en dotter.

Men minnena finns kvar. Chocken över det som hände var stor.

– Vi kunde inte fatta. Det var så hemskt, hur kunde regeringen skjuta sina egna ungdomar, sina barn, som inte hade gjort något fel, säger Lei.

Studenterna ville ha demokrati

De fredliga studentdemonstrationerna hade pågått i Peking under veckor. Folket hade varit förtryckt så länge och det fanns mycket korruption inom kommunistpartiet, berättar Lei. Studenterna ville göra något för att få förändring, de ville ha mänskliga rättigheter, yttrandefrihet.

Demonstrationerna tog ytterligare fart när den hyllade demokratiaktivisten Hu Yaobang hastigt dog. Mängder av människor ville visa sin respekt och uppskattning för honom. Den 23 april samlades 200 000 människor på Himmelska fridens torg för att hedra hans minne.

– Den här händelsen ledde också till att så många stöttade studenterna – nästan alla universitet och företag. Alla människor stöttade dem, det var en så fridfull och öppen stämning.

Varje dag gick Lei förbi studentdemonstrationerna på väg till Pekings universitet för kinesisk medicin, där hon undervisade i akupunktur.

– Det kändes så positivt, alla var så engagerade och ville göra något bra. Jag gick runt och lyssnade på studenterna när de pratade.

På morgonen den 3 juni började militärbilar med fullt av soldater på flaken köra in i staden, men de stoppades av alla människorna på vägarna som ville skydda studenterna på torget.

Alla pratade med soldaterna, gav dem vatten och förklarade varför de inte skulle gå in och hindra och skada de unga studenterna, berättar Lei. Många soldater förstod, tog av sig militärkläderna och gick därifrån, de ville inte längre delta.

– Det kändes positivt och skönt. Vi trodde det var över. Men sedan, boom, kom attacken.

Militärattacken

Det ingen visste då var att kommunistpartiets ledare hade kallat in militär även från andra provinser. Soldater som inte visste någonting alls om situationen, berättar Lei.

– De blev bara tillsagda att det fanns våldsamma människor på torget och fick order om att gå in för att skydda staten.

Det var den militären som kom när Lei sprang ut från huset och fick se den skrämmande synen med stridsvagnar och soldater.

De stormade in mot Himmelska fridens torg där inledningsvis omkring 80 000 demonstranter var samlade. Lei befann sig tillsammans med många andra ett par hundra meter väst om torget vid parlamentsbyggnaden Renmin dahuitang, Folkets stora hall. Högtalarna basunerade ut att torget skulle utrymmas, samtidigt som gevärsskotten ven i luften. 

– Först trodde jag att det bara var varningsskott, men sedan började jag se folk som ramlade ihop. Jag såg människor som blödde.

Folk kom cyklande med bårar bakom där det låg skadade män, de var på väg till sjukhuset, berättar Lei.

– Jag tänkte, herre gud, nästa kanske blir jag, så jag blev rädd och sprang hem.

Hela den natten var Lei vaken och våndades med de som befann sig där nere.

– Jag var så nära, jag hörde maskingevären hela natten, utan stopp, berättar hon. Det gjorde så ont i mitt hjärta, och jag var så orolig för alla som var där ute.

I gryningen när Lei tittade ut från fönstret såg hon några studenter nere på gatan, de höll om varandra, några haltade och kunde knappt gå. När hon gick ner på gatan stod en lång rad med soldater i riktning mot torget, med bajonettförsedda gevär.

Lei gick i motsatt riktning längs gatorna.

– Det var hemskt, det var som om det hade varit krig. Blod överallt. Och människor grät.

Senare kom uppgifter till omvärlden att tusentals människor, många av dem unga studenter, hade skjutits och krossats ihjäl under natten.

Döda kroppar i högar

De följande dagarna var torget stängt och det fanns soldater överallt. Helikoptrar cirklade över området. Även arbetsplatserna var stängda.

Trots rädslan som Lei kände ville hon inte stanna hemma, hon ville veta vad som hände och hur det hade gått med studenterna och alla andra. När hon nästa dag gick ut på en av smågatorna i området där hon bodde kom plötsligt två soldater med gevär efter henne.

– Jag såg dem inte, plötsligt var de bara där, och de jagade mig. Jag sprang så fort jag bara kunde, in på en sidogata och gömde mig innanför en dörr. Jag hörde hur de sprang förbi. Jag var så rädd, mitt hjärta bultade.

Fyra dagar efter massakern på torget gick Lei till sjukhuset Fu Xingmen några kilometer bort för att se vad som hände där. När hon närmade sig akutavdelningen möttes hon av en stank så vidrig att den var svår att uthärda.

– Man kunde inte andas. När jag kom förbi fönstren till akuten såg jag fullt av döda kroppar i de fyra rummen, de låg staplade på varandra, ända upp till taket.

Lei berättar att det inte bara var studenter som dödades, utan också många andra, som precis som hon själv bara befunnit sig utanför sina hem. Om någon blev arg över att soldaterna dödade människor så sköt de dem bara, säger hon. Och om man blev skjuten betraktades man av staten som våldsverkare och kriminell.

– Många människor vågade inte ens hämta sina döda anhöriga på sjukhusen av rädsla för att själva bli straffade och förföljda.

Alla tvingas hålla med regimen

Några dagar senare var Lei tillbaka på jobbet. Alla var tvungna att läsa det som skrevs om händelserna i statsmedierna. Sedan tvingades alla uttala sig.

På alla företag och universitet, till och med i tempel och kyrkor finns en högst ansvarig, som står över den ”vanliga” chefen, berättar Lei. Den personen är direkt kopplad till kommunistpartiet, och det är den verkliga chefen.

Naturligtvis vågade ingen säga vad de egentligen tänkte och tyckte. Det var bara att hålla med regimen, att de hade gjort rätt.

– Jag vågade inte säga någonting om vad jag hade sett, då hade jag förlorat jobbet på en gång, säger Lei.

Inte ens för sin närmsta familj berättade hon, av rädsla för att de skulle råka illa ut.

– Om man sade något kunde vad som helst hända. Regimen bestämmer allt, jag kan dö på en sekund om de säger att jag är våldsam.

Det är så det är i Kina sedan kommunistpartiet tog makten. Alla kineser är rädda, förklarar Lei. Man skyddar sig och vill inte att familjen ska hamna i fara.

Två år senare flyttade Lei till Sverige. Först då fick hon se på svensk tv vad som verkligen hände på torget den där hemska dagen, hur pansarvagnarna körde över och krossade tusentals oskyldiga människor på och omkring Himmelska fridens torg.

Släppa rädsla och hitta sig själv

Några år senare blev Lei själv måltavla för den kinesiska kommunistregimens förtryck.

Hon hade börjat utöva Falun Gong, en gammal traditionell kinesisk qigongmetod som hjälper människan att förbättra sin karaktär, och att leva i samklang med de universella principerna sanning, medkänsla och tålamod. Metoden förbjöds av regimen i Kina 1999, då hade Lei redan utövat i flera år.

– Den har hjälpt mig så mycket. Jag har kommit till rätta med mina rädslor, blivit starkare inombords, och jag har hittat mig själv, säger hon.

Trots att metoden är fredlig och inte har några som helst politiska intressen kunde kommunistpartiet inte tolerera den. Förklaringen handlar återigen om regimens maktbegär, menar Lei.

– Människor som övar Falun Gong följer sanning, medkänsla och tålamod, och de har en inre kraft. Det är inte lätt att kontrollera sådana människor, och det skrämmer partichefen allra mest.

Trots att Lei inte tvingats utstå den grymma förföljelse som Falun Gong-utövarna i Kina går igenom, med förföljelse, tortyr, organplundring och död, så känner hon ständigt av kommunistpartiets maktutövning och ondska. Under många år pressade och förföljde de hennes föräldrar och hon fick inte tillstånd att hälsa på dem.

– Sista gången jag var i Kina var i januari 1999. Efter det att förföljelsen började har jag inte fått visum. Inte ens när min pappa var allvarligt sjuk och låg på akuten, säger Lei med sorg i rösten och fortsätter.

– Han ringde mig och sade jag saknar dig, jag vill träffa dig. Och så grät han. Jag grät också, till sist kunde vi inte prata längre och var tvungna att lägga på.

Leis pappa dog en tid senare utan att hon kunnat träffa honom igen.

Stötta Hongkongs folk

Kommunistregimen är så ondskefull, vi måste förstå det, säger Lei med eftertryck. Den är inte bara ett hot mot sitt eget folk, den vill styra hela världen. Även om de inte har samma typ av kontroll här i väst så försöker de locka folk med affärer och pengar.

– Till sist blir människor rädda att förlora sina fördelar och då vågar de inte säga vad de tycker på riktigt, och då får de kontroll. När den kinesiska regimen får mer och mer kontroll blir det hårdare och hårdare, och till sist kommer den att sluka dem helt och hållet.

Vi måste verkligen stötta de människor som står upp för det som är rätt, säger Lei. Hon menar att Studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg och studentdemonstrationerna idag i Hongkong hänger samman. Det handlar om människors frihet och framtid.

– Människorna i Hongkong är så modiga, de kämpar inte bara för sig själva, de kämpar också för världen och framtiden. Därför känner jag att vi måste ställa upp för dem.

– Nu händer det i Hongkong, nästa steg är Taiwan, och vad händer sedan? Det kan när som helst hända här, mitt framför oss.

Vi ska inte förlora vår värdighet, vår moral, vår framtid och våra barn, säger Lei. Vi får inte tillåta att den kinesiska kommunistregimen tar över allt på grund av vår rädsla.

– Deras ondska lever på vår rädsla, om vi inte är rädda har de ingen kraft. Godheten segrar alltid över ondskan till slut, det får vi inte glömma, säger hon. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.