De senaste dagarnas två stora debatter har haft en sak gemensamt: de medvetna missförstånden. Ett annat sätt att beskriva det är narrativstyrning. Man är inte nöjd med den bild som uppkommer genom en viss debatt, och man vill dessutom sätta en helt annan bild i ämnet.

Först var det Lena Anderssons i sig okontroversiella påstående om att inga svenska familjer har det så fattigt att barnen faktiskt behöver gå hungriga. Förutom all moralisk upprördhet kring hennes ton så var det påtagligt att hennes kritiker egentligen bara använde hennes text som en språngbräda för att prata om något helt annat: att det finns människor som är fattiga och har svårt att få vardagen att gå ihop både ekonomiskt och tidsmässigt. 

Därefter var det diskussionen om ökade oroligheter på svenska nöjesfält, där delar av den offentliga vänstern nästan slog knut på sig själv i sina försök att spela ner ett gränslöst och i vissa fall kriminellt beteende främst hos tonåriga pojkar med utländskt ursprung.