I detta nummer berörs i två olika artiklar svenskarnas hälsa, relaterat till arbetsplatsen. Det är ingen munter läsning. I den ena konstateras att sjukskrivningen för stressrelaterade sjukdomar ökar, särskilt bland kvinnor. I den andra hävdar en visselblåsare att en av de viktigaste samhällsinstanserna för de sjukskrivna – Försäkringskassan – är dysfunktionell i sig, på just sådana sätt som anses kunna leda till psykisk ohälsa bland anställda.

”Jag skulle aldrig rekommendera någon att jobba på Försäkringskassan”, som den anonyma visselblåsaren säger, är ett hårt omdöme från någon som jobbat där i flera årtionden. Förutsättningarna att göra jobbet sägs vara så dåliga att man inte kan möta sitt uppdrag. Inte oväntat beskrivs ledningen som bristande och frånvarande, lojal främst uppåt och oförmögen att vända utvecklingen.

Det här är en rätt vanlig beskrivning från arbetsplatser där själva grundförutsättningarna för verksamheten rubbats så till den grad att det kanske är omöjligt att nå målen. Där uppstår ofta en ond cirkel, där cheferna inte klarar av att vara närvarande för medarbetarna, eftersom kraven i alla led saknar verklighetsförankring. Man distanserar sig och tittar kanske uppåt i hierarkin eller mot en annan arbetsplats, och tappar lojaliteten mot den nuvarande verksamheten och människorna som den består av. Personalomsättningen blir stor, vilket i sin tur påverkar verksamheten negativt.