3D-tekniken imponerar inte
En affisch för Avatar i tamil.


Ända sedan James Cameron valde att göra ”Avatar” (USA/Storbritannien, 2009) i 3D har allt fler amerikanska filmbolag valt att satsa på 3D-filmer. Men är denna teknik verkligen så märkvärdig, kan man ju fråga sig.

Många storfilmer som kommer ut är i 3D nu för tiden. Personligen är jag inte vidare imponerad av tekniken. Jag menar, det är inte så märkvärdigt att saker och ting hoppar ut ur skärmen med jämna mellanrum. Jag fokuserar som vanligt på det jag tycker är viktigt, det vill säga manus, story, skådespelarinsatser, regi och foto. Specialeffekter kommer ganska långt ner på den skalan.

Visst kan specialeffekter ge extra tyngd åt en film, men då måste de användas smart, som i ”Inception” (Christopher Nolan, USA/Storbritannien, 2010). Nolan valde dock att inte göra ”Inception” i 3D, eftersom han tyckte att det skulle distrahera publiken från att kunna fokusera på berättelsen. Jag skulle inte kunna hålla med honom mer; ingen 3D-film jag sett har varit riktigt bra.

Visst är ”Avatar” en bra film. Men om man jämför med Camerons tidigare filmer, exempelvis ”The Terminator” (Storbritannien/USA, 1984) och ”Titanic” (USA, 1997), är det inte en vidare originell film, då temat med amerikanen som blir ett med infödingsfolket är ganska slitet.

En annan film med samma tema var ”Dansar med vargar” (”Dances with Wolves”, Kevin Costner, Storbritannien/USA, 1990), vilket gjorde att någon fyndig filmkritiker kallade ”Avatar” för ”Dansar med smurfar”. Men trots att ”Avatar” är ett steg ner i kvalité för Cameron, i alla fall när det gäller berättelse, är det lätt den bästa 3D-film jag sett hittills. Inte bara för att Cameron är den som använt tekniken på bästa sätt, utan för att övriga filmer jag sett som använder samma teknik inte är något annat än just 3D-filmer.

”Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten” (”On Stranger Tides”, Rob Marshall, USA, 2011), den fjärde piratfilmen om Jack Sparrow (Johnny Depp), var till exempel den svagaste titeln i hela serien. Alla karaktärer utom just Sparrow var svaga, berättelsen är lite halvtråkig och framåtrörelsen, som gjorde tidigare filmer så bra, saknades helt. Vem bryr sig då om ett svärd poppar ut ur bioskärmen?

En annan 3D-film jag sett är ”The Three Musketeers” (Paul W.S. Anderson, Tyskland/Frankrike/Storbritannien/USA, 2011). Men varken 3D-tekniken eller Milla Jovovichs femme fatale kan dölja det faktum att Anderson är en klåpare vars filmer alltid innehåller platta karaktärer och en berättarteknik som är så slarvig att han får Michael Bay att se ut som ett geni. Inte för att Bays senaste film är något att hänga i granen; jag recenserade ”Transformers 3” (”Transformers: Dark of the Moon”, USA, 2011) häromveckan. Och ni som läst den artikeln vet att jag inte alls var nöjd med Bay i det fallet. Likt Pavlovs hundar har regissörer som Bay och Anderson betingat mig att bli illamående så fort någon nämner 3D.

Det finns dock en sak som är bra med 3D-tekniken, vilket jag dock inte kopplar ihop med själva tekniken. Eftersom 3D har haft ett sådant genomslag, har filmbolagen beslutat att konvertera en del av sina största succéer till 3D och därmed köra dem en gång till på bio.

Disneys klassiker ”Lejonkungen” (”The Lion King”, Roger Allers & Rob Minkoff, USA, 1994) har redan haft en runda på biograferna och snart kör de även upp ”Skönheten och odjuret” (”Beauty and the Beast”, Gary Trousdale & Kirk Wise, USA, 1991). Nästa år kommer vi dessutom att återse ”Titanic” på biograferna. Även alla STARWARS-filmerna kommer att gå upp i 3D. Först ut är ”Det mörka hotet” (”The Phantom Menace”, George Lucas, USA, 1999), som går upp på biograferna i februari nästa år.

Jag bryr mig inte ett skvatt om att dessa filmer kommer att visas i 3D. Det enda jag bryr mig om är att jag kommer att få återse några favoriter på den stora vita skärmen. Detta gör mig en aning mer välvilligt inställd till 3D-tekniken.