Som Kinabevakare funderar man ibland över tystnaden kring kinesisk politik i Sverige. Beror det på ett genuint ointresse, eller bara på att mediernas rapportering om Kina av olika skäl är så bristfällig att det i sin tur gör det svårt för folk att intressera sig? Eller är det helt enkelt bara för trist?

För vi borde sannerligen intressera oss lite mer för kinesisk politik; förutom USA torde Kina vara det land som i nuläget har störst inverkan på vad som händer runt om i världen. Och man behöver inte ens hemfalla till den trötta och orättvisa jämförelsen med hur mycket vi intresserar oss för amerikansk politik – sanningen är nog att svenskar i gemen vet mer om till och med ungersk politik än kinesisk.

Svar på läsarfrågor om falangstriderna inom Kinesiska kommunistpartiet

Närhetsprincipen är så klart en faktor – Kina ligger hemskt långt bort och är hemskt annorlunda – men det finns en uppsjö möjliga faktorer till.

Kinas regim lägger ju till exempel enorma resurser på att mycket hårt styra bilden av Kina, både inom och utom landet. Och man gör det på olika sätt extremt svårt för världens medier att rapportera därifrån på ett meningsfullt sätt.

Sedan brukar själva det politiska systemet i Kina med förkärlek beskrivas som en ”black box”, någonting som utomstående har mycket svårt att se in i. Det är en bild som stämmer med min egen begränsade erfarenhet, och diktaturer brukar ju generellt inte vara intresserade av insyn.

Men det finns ännu ett skäl: Folkrepubliken Kinas politiska system (alltså det som helt öppet går att ta del av och läsa in sig på) är komplicerat, förvirrande och – faktiskt – mestadels urtråkigt.

Det här, tillsammans med det enorma glappet mellan hur det ser ut på papperet respektive i verkligheten, innebär givetvis att både det pedagogiska och underhållningsmässiga problemet blir stort, även för insatta skribenter och korrespondenter.

Ta bara det här med vem som egentligen styr landet:

Kina har en ”vanlig” regering, alltså ett kabinett med ministrar under en premiärminister (Li Keqiang). Lite förvirrande för oss svenskar så kallas denna regering för statsrådet (State Council på engelska). Kina har dessutom en formell lagstiftande församling (Nationella folkkongressen) och en formell statschef (president Xi Jinping).

Det här är dock främst ett slags västanpassat utanpåverk, eftersom Kina är en diktatur och en enpartistat. Nationella folkkongressen har stor formell makt enligt grundlagen, men i praktiken är de allt som oftast bara ett slags demokratisk kosmetika, eftersom alla som sitter där är garanterat lojala med kommunistpartiets ledning. Om de till äventyrs skulle avvika blir de inte kvar länge.

Kinas ministrar är också i många fall rätt obetydliga figurer i den verkliga makthierarkin – alltså kommunistpartiet. Presidenttiteln är i stort sett ceremoniell, det är bara det att den numera traditionellt innehas av partiets generalsekreterare, som för närvarande är Xi Jinping. Så Xi är både Kinas president och dess högste ledare, fastän de två rollerna egentligen inte skulle behöva innehas av samma person.

Fortfarande vakna? Bra, då går vi vidare.

För när vi kommer till själva partiet så blir det genast ännu mer komplicerat. På papperet styrs det, mellan partikongresserna vart femte år, av Centralkommittén (knappt 400 ledamöter och suppleanter), vilken i sin tur leds av Politbyrån (25 personer, mestadels lokala partichefer, chefer för viktiga partiorgan och en och annan minister), vilken i sin tur leds av Politbyråns ständiga utskott (för närvarande sju personer, alla män), som utgör Kinas högsta ledning.

Exakt hur ”kollektivt” det här ledarskapet i praktiken är, och vem som verkligen styr vad, är dock en helt annan femma, och har varierat mycket över tid.

Deng Xiaoping, som var Kinas de facto högste ledare från 1978 till 1989, var till exempel aldrig ens partiets generalsekreterare. Hu Jintao, Kinas förre president och partiledare innan Xi Jinping, anses däremot av många ha varit tämligen svag. Innan han blev ordförande i Centrala militärkommissionen var det fortfarande, enligt somligas bedömning, den föregående ledaren Jiang Zemin som i praktiken var mäktigast i landet. Militären, som i Kina lyder under partiet, inte staten, är ännu en extremt viktig maktfaktor, och styrs av Centrala militärkommissionen.

Jag, som ändå ägnat ett par år åt att försöka förstå mig på Kina funkar politiskt, gör dock inga anspråk på att begripa hur de verkliga beslutsprocesserna ser ut. Det här är en hel vetenskap, som i brist på bättre namn brukar kallas kremlologi, som ett arv efter Sovjetunionen.

Det tycks mig vara ett virrvarr av komplexa allianser och officiella och inofficiella strukturer och funktioner, vibrerande av maktkamper som får både ”House of Cards” och Shakespeare att blekna, men som på ytan oftast bara märks som subtila små krusningar – innan någon plötsligt rensas ut och kastas i fängelse.

Den grävande journalisten och härdade Kinakännaren Ethan Gutmann sade till mig att det politiska rävspelet i Kina, enligt hans erfarenhet, är på en sådan nivå att man aldrig ens kan vara säker på grundläggande saker, som vem som är mer ”konservativ” eller ”progressiv”, eller vem som är allierad med vem.

Somna inte nu, för här kommer själva slutpoängen: Vi bör sannerligen, för vår egen skull, försöka öka vår förståelse av vad som händer i den här stormakten med supermaktsambitioner.

Visste ni till exempel att partikongressens sjätte plenum hålls nu i slutet av oktober, och att det är en extremt viktig upptakt till partikongressen nästa år?

Och visste ni att partikongressen skulle kunna bli synnerligen omvälvande, att döma av hur Xi Jinping systematiskt stärkt sin makt på bekostnad av det kollektiva systemet med det ständiga utskottet?

Och visste ni att det till och med spekuleras i att han kommer att kraftigt försvaga, eller kanske rentav avskaffa, det ständiga utskottet – i så fall ett politiskt jordskred i världens folkrikaste land?

Om ni hållit er vakna så här långt så kanske ni brukar läsa våra artiklar i ämnet, och då har ni i bästa fall en aning om det ovan nämnda. Förhoppningsvis är ni då åtminstone redan bekanta med begreppet ”ständiga utskottet” nästa år, när åtskilliga svenska medier kämpar för att förklara (och själva förstå) vilken omvälvning som ägt rum.

Om det nu är det som händer, vill säga. Inte ens kremlologerna kommer att veta på förhand.