Det är något som skaver när man säger att Kinesiska kommunistpartiet bedriver ett kulturellt och ideologiskt krig mot västerlandet. Det känns alarmistiskt, som om man var något slags övertänd amerikansk 50-talssenator. Men bara för att vi tror och hoppas att det som nu äger rum mellan väst och det kommunistpartistyrda Kina är något slags givande och tagande – och inte en strid – så kommer inte verkligheten att anpassa sig efter våra förhoppningar.
Tänk tanken att det fanns en statlig mediamyndighet i Sverige som gav direktiv till alla svenska medier att mängden tv-program som inspireras av Kina skulle begränsas, och att nyheterna inte fick uttrycka öppen beundran för kinesisk livsstil.
Känns det främmande? Precis sådana direktiv utgick nyligen från Kinas administration för press, publikationer, radio, film och tv, för att begränsa ”utländska” och ”västerländska” (oftast synonymt) influenser i kinesisk media. Den här sortens initiativ har duggat tätt på sistone.
Kina vill styra internet i resten av världen också
Samtidigt som Kinesiska kommunistpartiet systematiskt begränsar utländskt inflytande över kinesers tänkande försöker man med alla tillgängliga medel öka sitt inflytande över västerländskt tänkande. Ännu har vi inte sett några svenska medier som ingått partnerskap med statliga kinesiska propagandamedier, såsom skett i exempelvis Australien, men ett litet smakprov på godtrogenhet inför hur kommunistpartiet opererar uppvisades av SvD för ett tag sedan, då man lät Kinas ambassad köpa sig plats för sin propaganda om Sydkinesiska havet – låt vara i form av en annons.
”Kommunistpartiet är väl medvetet om vad resten av världen förknippar deras ‘varumärke’ med: människorättskränkningar, diktatur, censur, tankekontroll och förtryck.”
Kommunistpartiet är väl medvetet om vad resten av världen förknippar deras ”varumärke” med: människorättskränkningar, diktatur, censur, tankekontroll och förtryck. Det är ett minst sagt skralt underlag för att bygga verklig ”mjuk makt”, så i stället försöker man med pengar och påtryckningar pressa fram en förändrad bild av Kina i västerlandet, samtidigt som man försöker förbjuda och censurera bort västerlandets verkliga mjuka makt i Kina.
Låter det överdrivet? Betänk då hur Kina agerar mot Hollywood, en av västvärldens stora identitetsskapare: Kina har en begränsning av antalet utländska filmer som får visas per år (i strid med WTO:s regler), vilket innebär att Hollywoods (och andra) filmmakare måste konkurrera med varann om att få in filmerna på den extremt lukrativa kinesiska marknaden.
Konkurrerar gör man till exempel genom att frivilligt ta bort inte bara sådant som tillnärmelsevis kan tolkas som negativt mot Kina, utan även sådant som framställer exempelvis USA:s krigsmakt i positiv dager. Läs Joshua Philipps långa artikel i ämnet i vår amerikanska upplaga för en fördjupad bild.
Dessutom köper Kina direkt in sig i Hollywood; jättekonglomeratet Dalian Wanda Group köpte Legendary Entertainment, en av Hollywoods stora studios, i januari. Deras vd – Kinas rikaste man, Wang Jianlin – är precis som alla Kinas rikaste en mycket god vän till kommunistpartiet, och han hymlar inte med att han är redo att köpa upp vem som helst i Hollywood som vill sälja.
Det här kan tjäna två olika syften: dels hamnar företag som blir kinesiska helt under kinesisk lag, och kan då mycket enklare styras av partiet, eftersom de måste ha en partiavdelning i själva företaget; dels kan man välja att bara överföra kapacitet och kunskap till Kina.
”Vi kan så klart inte hemfalla till samma metoder som Kinesiska kommunistpartiet, för då upphör vi att vara ett alternativ till dem.”
Kommunistpartiet hymlar inte heller med att man för krig – förre ledaren Hu Jintao sade i ett tal 2012 att ”internationella fientliga krafter eskalerar sina strategiska försök att västernisera och splittra vårt land, och de ideologiska och kulturella fälten är i fokus för deras långsiktiga infiltration”.
Hollywood är bara ett exempel på Kinesiska kommunistpartiets ”tre krigföringar” – legalt, psykologiskt och medialt krig. Det finns många fler. Poängen är att det problem som västerlandet står inför i sin relation med Kina i någon mån liknar paradoxen med hur man inom en demokrati ska förhålla sig till politiska grupper som vill avskaffa demokratin:
Väst kan så klart inte hemfalla till samma metoder som Kinesiska kommunistpartiet, för då upphör det att vara ett alternativ. Till exempel kan vi inte censurera bort kommunistpartiets propaganda från vårt internet, som de gör med all information som upplevs utmana deras styre. Vi måste fortsätta hoppas på att folk, inklusive kineserna själva, ska se igenom och välja bort det här brutala diktatursystemet på alla nivåer.
Men icke desto mindre: kultur- och informationskriget mellan västvärlden och Kina liknar allt mer ett slagsmål där den starkare mjuk makt-giganten har bestämt sig för att ha ena armen bakbunden, medan den svagare kämpen med det dåliga ryktet har bestämt sig för att allt är okej – bitas, peta i ögonen, sparka mot skrevet. Det delas ändå inte ut några stilpoäng.
Den starkare kan så klart fortfarande vinna, men inte om han börjar inbilla sig att det hela är en fredlig dans, och inte ett slagsmål.
