Tysklands vicekansler Sigmar Gabriel är känd som en frispråkig typ. Redan inför hans pågående resa till Kina hade han retat upp Peking så till den grad att kinesiska utrikesministeriet kallat till sig Tysklands ambassadör och gett honom en officiell protest.
Det hela gäller i första hand att Tyskland börjat dra öronen åt sig när det gäller Kinas omfattande internationella köprunda bland företag. Bara under första halvan av 2016 köpte Kina upp 40 tyska företag, enligt Deutsche Welle. Men när ett kinesiskt företag ville köpa halvledartillverkaren Aixtron, och amerikanska underrättelsetjänstemän varnade för affärens eventuella militära konsekvenser, satte man stopp, och affären ska nu ses över.
Kapitalutflödet från Kina pressar yuanen
Gabriel har pratat en hel del på senare tid om att Europas högteknologiska industri inte bara ska säljas av till Kina hur som helst, och dessutom påpekat den stora obalansen i relationen med Kina: kinesiska företag köper upp västerländska företag till höger och vänster, medan den kinesiska regimen inte gör det lättare för utländska företag att verka, investera och expandera i Kina – snarare tvärtom. Dessutom har han haft han mage att trycka på den symboliskt ömma punkten att Kina inte erkänns som marknadsekonomi av EU.
Att Tyskland nu som första stora europeiska land – Frankrike och England har hittills lagt sig ganska platta – ryter till mot Kina i känsliga handelsfrågor känns befriande i sig. Men Gabriel hade inte ”sårat det kinesiska folkets känslor” klart än. Han hade faktiskt bara börjat.
I onsdags träffade Gabriel nämligen nio kinesiska dissidenter på den tyska ambassaden i Peking, däribland den världskände Sacharovpristagaren Hu Jia. Dessutom uppmanade han de kinesiska myndigheterna att släppa de dussintals människorättsadvokater som fortfarande sitter gripna efter fjolårets stora kampanj. Enligt Reuters var det ”oklart” om Gabriel diskuterat den här frågan med kinesiska regimens företrädare under resan.
Enligt Frankfurter Allgemeine har kinesiska statliga medier varit väldigt tysta om besöket, så trots de vanliga budskapen om att man haft ”bra” möten känner man tydligt en tryckt atmosfär kring resan.
Nu ska man inte dra för stora paralleller – den aktuella situationen och styrkeförhållandena skiljer sig markant – men det går inte att undvika att dra sig till minnes Stefan Löfvens resa till Kina i fjol. Det man minns tydligast är väl Statsministerns ovilja att kalla Kina för diktatur och att han gav en nyårshälsning på mandarin. Samt att det hela sammanföll med den diplomatiska krisen med Saudiarabien, vilket fick klart större uppmärksamhet. Tonläget var minst sagt försiktigt – Löfven varken träffade några kontroversiella individer eller namngav (till medierna) några specifika samvetsfångar som borde släppas.
Vicekanslern Gabriel är ledare för det tyska socialdemokratiska partiet SPD, men medan Löfven hamnat där han hamnat kanske främst för att han är en försiktig förhandlare, så är hans tyska motsvarighets varumärke just att han sticker ut hakan och trampar på en och annan tå.
Nu återstår så klart att se vad som händer konkret, både kring eventuellt efterspel till mötet med dissidenterna och i frågan om handelsrelationerna. Men ett är säkert: I västerlandets relationer med Kina, såsom situationen utvecklats på senare år, har vi haft lite väl gott om fördragsamma Stefan Löfvenar och välkomnande David Camerons.
Och med tanke på att den kinesiska regimens lättkränkthet växt i takt med dess internationella makt är det rätt välgörande att någon slänger in en småbufflig Sigmar Gabriel i mixen.
