Att ytterligare stärka primärvården med mer resurser torde inte bota kompetensproblem och systemfel. Det gäller att tänka nytt och då göra våra två sjukvårdssystem till ett sammanhållet system, skriver Per Gunnar Larsson i ett genmäle till en replik av Jens Lunnergård i nr 12 på debattartikeln i nr 10.
Allmänläkaren Jan Lunnergård har nog missuppfattat vad jag skrev i debattartikeln om hur sjukvården kan organiseras och kanske också underlåtit att läsa de utredningsrapporter Myndigheten för vård- och omsorgsanalys publicerat. Jan Lunnergård skriver felaktigt att jag vill ha mer sjukhusbunden slutenvård när jag i stället föreslår att öppenvården ska bemannas av sjukhusen med rätt typ av sjukhusspecialister. Jag har självklart inget emot ”god och nära vård”, men det jag tydligt pekar på är att den måste ha en mycket nära koppling till sjukhusen. Vårdcentralerna skulle då kunna bli en form av minisjukhus och mer likna gamla tiders sjukstugor.
Debatten om hur vården bör organiseras rasar vidare på debattsidorna.
Mitt förslag är alltså att vårdcentralerna på detta vis blir sjukhusens förlängda arm med närhet till medborgarna. Personalen på dessa enheter skulle lämpligen vara anställda på sjukhusen och ha
växeltjänstgöring, innebärande att de ska arbeta både på sjukhuset och på vårdcentralen enligt de behov som föreligger. Gemensam personal med växeltjänstgöring blir dessutom en mycket viktig resurs för sjukhusens bemanning på nätter, helger och semestrar. Sjukvården torde dessutom få bättre förutsättningar än i dag att klara ut epidemier och beredskaper av olika slag.
De läkarkompetenser som man i första hand bör kunna konsultera på vårdcentralen i stället för dagens allmänläkare kan till exempel utgöras av internmedicinare, barnläkare, psykiatriker, geriatriker, hudläkare, öron och ögonläkare samt andra specialister enligt föreliggande behov och möjligheter. Fördelarna med att direkt få konsultera läkare med specialistkompetens inom relevant sjukdomsområde är självklara och behöver inte förklaras närmare.
I Myndigheten för vård- och omsorgsanalys rapporter redovisas diverse problem med att implementera den goda och nära vården och även allmänläkarnas upplevda kompetensproblem redovisas. Arbetsstressen beskrivs också som omfattande och en orsak till den kan ju sannolikt hänga ihop med bristande kompetens. De utsagor om primärvårdens och allmänläkarnas alla fördelar som Jens Lunnergård återger återkommer ständigt också från Distriktsläkarföreningen utan att de kan beläggas. Jag tycker det är förvånande att sjukvårdsföreträdare på allvar kan tro att allmänläkare klarar att handlägga allehanda sjukdomar. Det går såklart inte.
Jens Lunnergård raljerade över den så kallade 7-kronorsreformen från 1970, som att det var en prestationsersättning som gick direkt i fickan på jourläkare när det i grunden var tvärtom: prestationsersättningarna togs bort.
Som jag skrev i min debattartikel bör läkarmottagningsarbete ges ordentliga incitament i form av betalning till läkarna per patientbesök och den fasta lönen bör minska väsentligt; allt detta för att därmed premiera patientarbete och minska köer. Att ytterligare stärka primärvården med mer resurser som Jens Lunnergård önskar torde inte bota kompetensproblem och systemfel. Mer av samma medicin när nuvarande medicinering inte visat sig fungera har aldrig varit ett fungerande botemedel. Det gäller i stället att ta till en annan medicin, det vill säga att tänka nytt och då göra våra två sjukvårdssystem till ett sammanhållet system.
Per-Gunnar Larsson
Före detta flygöverläkare och stabsläkare i Försvarsmakten
