Det är en välkänd historia vid det här laget. Yang Peiyi hade förberett sig för det som skulle bli hennes livs framträdande. Femton minuter innan hon skulle sjunga ” Ode to the Nation” och fyra miljarder människor satte på TV-apparaterna för att se öppningsceremonierna till olympiaden i Peking fick Yang Peiyi veta att hon blivit utbytt.
Men när hennes nioåriga ersättare kom in på scenen och började sjunga hörde Yang sin egen röst i högtalarna. Ersättaren, Lin Miaoke, mimade men det var hon som omedelbart blev stjärna i Kina.
Några dagar senare erkände regissören av föreställningen, Chen Qigang, att ersättaren mimat men hävdade att det var ”ett val som var tvunget att göras”.
– Anledningen är att vi måste sätta nationens intressen först, sade Chen.
I korthet skulle Yangs framträdande på scen ha skadat bilden av nationen. Visst, Yang har en del sneda tänder, men hon är sju år gammal.
Man kunde ha trott att Yang skulle vara förkrossad av denna händelse. Emellertid var hon mycket vänlig under en intervju med statsstyrd media. Hon sade att hon var glad över att hennes röst använts i föreställningen.
Det låter lite väl tillrättalagt för att komma från en sjuåring, eller hur?
Som född och uppvuxen i Kina kan jag identifiera mig med Yang. När jag var nio knöt min skola kontakter med en skola i Kanada. Vissa elever valdes ut till att bli brevvänner med kanadensiska elever. Jag bad om att få bli brevvän men fick höra att jag inte såg tillräckligt bra ut för att få representera skolan.
Det var förkrossande för en nioåring. Under en hel vecka därefter grät jag varje dag hemma efter skolan. Min mamma försökte muntra upp mig och sade att en flickas hjärna var viktigare än utseendet (vilket jag inte tror är sant, åtminstone inte i Kina). Trots min mammas ansträngningar hade mitt självförtroende slagits i bitar.
Till min förvåning blev jag trots allt utvald till att bli brevvän efter att en av skolans studierektorer upphävt beslutet att jag inte var tillräckligt attraktiv. Jag minns hur studierektorn och en lärare debatterade mitt utseende inför mig som om den ene försökte sälja en häst till den andre. Trots att jag till slut blev utvald plågades jag av tanken att jag var fulast av de elever som tilläts delta.
Jag fick senare flera brev från min kanadensiska brevvän, en flicka som hette Candice. Alla brev hade redan öppnats och granskats av skolan, något som ingen av oss tyckte var konstigt. Skolan var trots allt en myndighet.
Jag kommer fortfarande ihåg vad Candice skrev i sitt första brev. Hon berättade att hon hade en bror och att hon födde upp en guldfisk hemma. Jag svarade som jag hade blivit tillsagd: ”Låt oss bidra till vänskapen mellan Kina och Kanada.”
När jag ser tillbaka på denna erfarenhet frågar jag mig själv vad jag hade sagt till media om jag likt Yang Peiyi hade blivit nekad att delta. Jag vet att även jag hade låtit ganska samlad: ”Jag känner mig inte ledsen eftersom jag anser att nationens intressen går före allting annat.” Faktum är att många barn i Kina helt enkelt ska lära sig hur de ska prata på detta sätt inför media, sina lärare och till och med sina föräldrar.
Men vad är nationens intressen? I kommunistregimens ögon är en individ, vare sig det är ett barn eller en vuxen, inget mer än en kugge i en gigantisk statsmaskin, som kan ersättas eller kastas bort utan eftertanke och vars arbete det är att hjälpa till att måla upp en perfekt bild för omvärlden. Regimen har alltid försökt få människor att tro på denna teori.
Yang Peiyi, du är inte ful. Den som är ful är regimen som vägrar respektera sitt folk.
Masha Ma har examen från Pekings universitet och är filosofie magister efter studier vid Munk Centre for International Studies vid universitet i Toronto. Hon håller nu på att avsluta en juristutbildning vid juridikfakulteten på universitetet i Toronto och skriver varje vecka en artikel om kultur i den kinesiska utgåvan av Epoch Times.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/n2/opinion/yang-peiyi-youre-not-ugly-they-are-2909.html
