Kommer Kina, som tjänat enormt på globaliseringen, att kunna ta över USA:s roll när det gäller att driva den vidare, om USA går i en mer isolationistisk riktning? Flera faktorer talar för att så inte är fallet.
USA:s tillträdande president Donald Trump har slutligen meddelat att hans avsikt är att USA ska lämna frihandelsavtalet TPP efter att han tillträtt, vilket gjort vissa länder bedrövade. Chile och Peru valde att gå med i Kinaledda, alternativa handelsavtal i Asien-Stillahavsområdet. Världen insåg motvilligt att Trump, som sätter USA:s intressen främst, kanske inte kommer att ta över rollen som välvillig ”världspresident”.
LEDARE: Xi Jinping och arvet från Kinas parasit-ekonomi
Financial Times menar att den rollen nu kommer att delas mellan Kina, som ska ta över den ekonomiska globaliseringen, och Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som ska föra vidare de västerländska värderingarna.
Kina har tjänat mest på globalisering
I augusti 2016 citerade jag resultatet av en studie från Världsbankens före detta seniorekonom Branko Milanovic och Yaleprofessorn John E. Roemer. Där står att två utvecklingsländer – Kina och Indien – upplever snabb ekonomisk tillväxt under globaliseringen, medan gapet mellan rika och fattiga i utvecklade länder växer. Studien kom till den dystra slutsatsen att globaliseringen förvisso oundvikligen kommer att leda till att världens totala inkomst ökar, och att det globala inkomstgapet minskar, men samtidigt växer ojämlikheten i de utvecklade länderna. Där kan därför globaliseringen komma att ses som något som skapar en mindre jämlik värld.
”Hu Jintao myntade frasen ‘Kinamodellen’, och ett antal kinesiska och utländska akademiker kom sedan fram till att ‘Pekingkonsensus kommer att ersätta Washingtonkonsensus’. Efter att Xi Jinping tog över har de här tongångarna tystnat.”
En annan studie, av ekonomen Justin Pierce på USA:s riksbank, samt Yaleprofessorn Peter Schott, kom till slutsatsen att sedan USA gav Kina statusen ”permanenta normala handelsrelationer” (PNTR) år 2000, så har hälften av alla jobb som förlorats i USA:s tillverkningsindustri relateras till den ökade importen från Kina. Dessutom var missbruk, självmord och relaterade dödsorsaker avsevärt högre i de områden som påverkats mer av Kinas PNTR-status. En ökad arbetslöshet på bara en procent ledde till en 11-procentig ökning av självmordsfrekvensen. Vita män drabbades hårdast, eftersom de är den grupp som arbetar mest inom tillverkningssektorn, enligt rapporten.
Den kinesiska regimen förlorade däremot ingenting, utan har bara gynnats av globaliseringen. Det kan avläsas i fyra viktiga områden:
– Kraftig ökning av BNP. Kinas BNP ökade 48-falt från 216,8 miljarder dollar 1978 (första reformåret) till 10,9 biljoner 2015.
– Förvandling från nettokapitalimportör till stor kapitalexportör. Innan reformerna och öppenheten gav Kina bistånd bara till ”brödraländer” och investerade inte utomlands. 2015 blev Kina världens näst största utlandsinvesterare, med utländska direktinvesteringar som översteg en biljon dollar.
– Många miljardärer. Kina har fler miljardärer än något annat land. En fjärdedel av världens 2 188 miljardärer är kineser. Det fanns i princip inga rika personer i Kina innan reformerna och öppenheten, men 2015 hade Kina 568 miljardärer, att jämföra till exempel med USA:s 535.
– Stor medelklass. Kina har utvecklat en stor medelklass som nu omfattar mer än 20 procent av dess totala befolkning. Enligt Credit Suisse Global Wealth Report för 2015 hade Kina världens största medelklassbefolkning, på 109 miljoner människor. USA hade 92 miljoner.
Kina har dock inte helt omfamnat globaliseringen. Det har vägrat införa universella mänskliga och politiska rättigheter, inklusive demokratiska val. Från början av Hu Jintaos period vid makten har kommunistpartiets centralkommitté talat om vikten av att förhindra en ”färgrevolution” och av att hindra infiltration av västerländska värderingar.
Det här liknar den koloniala erans Qing-dynasti, som ville ”behålla Kinas system och lära sig västerländsk teknologi”. I dag vill kommunistpartiet behålla sin maoism och marxism men utnyttja västerländsk teknologi och forskning.
Kan Kina driva globaliseringen?
I militära termer är Kina världens tredje mäktigaste land. Jämfört med USA är dock gapet stort, särskilt när det gäller flygvapen och flotta, vilka krävs för globala interventioner.
När det gäller ekonomisk styrka så är skillnaden i BNP per capita stor. Kina har fler rika personer än USA, men antalet fattiga i Kina är världens näst största; bara Indien har fler. Summorna Kina spenderar på nationell säkerhet i Xinjiang och Tibet är på militärbudgetnivå, men det handlar bara om att upprätthålla inhemsk stabilitet. Bara utifrån dessa punkter kan man avläsa att Kina inte kan leda globaliseringen på det sätt som USA har gjort.
”I Societe Generales senaste diagram över globala finansiella ‘svarta svanar’ så pekades Kina ut som den största ‘ekonomiska risken’ med tanke på bostadsbubblan, skuldsättningen och de dåliga lånen.”
Hu Jintao myntade frasen ”Kinamodellen”, och ett antal kinesiska och utländska akademiker kom sedan fram till att ”Pekingkonsensus kommer att ersätta Washingtonkonsensus”. Efter att Xi Jinping tog över har de här tongångarna tystnat.
Den kinesiska regeringen är väl medveten om sin svaghet. Det är väldigt lockande att leda världen, men Peking inser att man har ett hårt jobb bara med att ta hand om Kinas finansiella system.
I Societe Generales senaste diagram över globala finansiella ”svarta svanar” så pekades Kina ut som den största ”ekonomiska risken” med tanke på bostadsbubblan, skuldsättningen och de dåliga lånen. Det beräknas även att risken för en ”hård landning” i Kina ligger på 20 procent. Det här är ingen överdriven beräkning. Kinesiska medier är nu fulla med slagord som ”ge upp fastigheterna och skydda valutareserverna”. Vi kan se att Kinas valutareserver riskerar snabba förluster – de är den svagaste delen av den finansiella dammen.
Tänk på det ett stund: Kinas regering försöker skydda den amerikanska valutan, inte sin egen valuta! Yuanen har förvisso blivit en av de fem reservvalutorna i IMF, men den är ännu långt ifrån så stark som den amerikanska dollarn.
Sammanfattningsvis så beror USA:s globala ledarskap på tre faktorer: En stark militärmakt, det faktum att man har världens reservvaluta och säljer statsobligationer världen över, samt att USA har gett ekonomiskt stöd till länder över hela världen.
Kina har inga av dessa faktorer. Det kan inte ersätta USA. Dess värderingar är inte förenliga med resten av världens, och den kinesiska yuanen har inte en stark internationell position.
He Qinglian är en framstående kinesisk författare och ekonom. Hon är baserad i USA och har på senare tid bland annat skrivit om korruption inom Kinas ekonomiska reformer på 90-talet och dagens mediecensur. Hon skriver ofta om sociala och ekonomiska frågor i dagens Kina.
