Genom historien har människor i många olika kulturer väntat på frälsning från Öst. Gravar har ofta orienterats mot Öst liksom tempel och kroppens position under bön.

Vissa kyrkogårdar har inte längre någon speciell riktning, men fram till i början av 1900-talet var det vanligast att gravarna låg i riktning mot öster. Enligt den kristna traditionen skulle frälsningen kunna komma från Öst och kropparna skulle vara redo att möta den yttersta domen från det hållet.

De forntida egyptierna, och även grekerna, byggde tempel som var riktade mot öster. Historien bakom orientering mot öster utforskades av William Tyler Olcott i boken ”Sun Lore of All Ages” från 1914.

Yaghanfolket i Sydamerika begravde sina döda i sittande position mot Öst, hemvisten för ”deras högste gudom som en dag skulle ta med sig alla sanna troende”, skriver Olcott. Medeltida tartarer placerade statyer i riktning mot öster på kullar över sina gravar. Historikern Josephus från första århundradet berättar om hur den legendariske Salomos tempel i Jerusalem öppnades mot öster och stängdes mot väster.

Omvänt har Väst associerats med ondskan. I den tidiga kristna baptismen gjorde de troende tecken av avsky mot Väst som avsvärjelse av Satan. De som dyrkade Kali, dödsgudinnan inom hinduismen, vördade Väst.

Vissa av gravorienteringarna har associerats med solens uppgång. En del kulturer, som till exempel hos ursprungsbefolkningen på Samoa och Fiji, har ansett att dödsriket är i Väst och har orienterat sina gravar i enlighet med detta.