Träkol i marken - ingen lösning för att minska växthuseffekten
Humus är nerbrutna växt- och djurdelar i förnan, vars ursprung inte längre kan identifieras med blotta ögat. På obrukade jordar utgör humus huvuddelen av det översta marklagret (O-horisonten). Humus kan delas upp i mull, mår, torv och dy. Träkol i skogsmark kan utgöra en kolfälla, men denna effekt kan motverkas av att träkol också bidrar till att stimulera frisläppandet av det kol som redan finns bundet i marken, i till exempel skogshumus. (Foto: Wkipedia)


Forskare vid SLU i Umeå konstaterar att träkol som finns i marken kan lagra kol, men att träkolen samtidigt gör att det kol som finns i marken i form av humus frigörs till atmosfären. Detta kan motverka syftet att använda träkol som en kolfälla för att minska mängden koldioxid i atmosfären.

Behovet av att motverka växthuseffekten är stort. Forskning pågår runt om i världen och olika metoder testas. Ett förslag på tillvägagångssätt är att använda sig av träkol som bildas efter ofullständig förbränning av trä, det vill säga förbränning utan fri tillgång till syre.

Vad är det som gör att träkol är intressant som kolfälla?

Det beror på att träkol som innehåller mycket kol bryts ned långsamt när det hamnar i marken. Tidigare skogsbränder har producerat stora mängder träkol, ungefär ett till två ton träkol per hektar. Träkolen från dessa bränder ligger oförändrat i marken i flera hundra år, vilket gör att forskare har föreslagit att träkol skulle kunna massproduceras för att lagras i marken.

Förslaget att massproducera träkol är något som politiker världen över har tagit till sig och man har seriöst börjat överväga olika möjligheter att använda sig av denna metod för att minska på växthuseffekten.

Forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Umeå har gjort experiment för att undersöka vad som händer med träkol när det blandas med humusmaterial, som finns i vanlig skogmark.

I studien valdes ut tre skogsområden i Norrbotten. Efter tio år analyserades prover från dessa områden. Man kom fram till att mängden mikropartiklar såsom svampar och bakterier hade ökat i marken. Mikropartiklar hade i ökad utsträckning brutit ned den humus som blandats med träkol när man jämförde med den humus som inte var blandad med träkol.

Det konstaterades att träkolet hade stimulerat mikroorganismerna att bryta ned humusen, vilket lett till en förlust av det kol som tidigare var bundet i humusen. En stor del av detta kol hade då avgivits till atmosfären som koldioxid, det vill säga som en växthusgas.

Professorerna David Wardle, Marie-Charlotte Nilsson och Olle Zackrisson konstaterar i tidskriften Science att de förväntade fördelarna med att använda träkol för att öka skogarnas förmåga att lagra koldioxid kan vara starkt överskattade, åtminstone för de barrskogar som täcker norra halvklotet.

Innan vi börjar använda träkol som ett storskaligt verktyg för att motverka effekterna av människans ökade produktion av kolbaserade växthusgaser, tycker forskarna på SLU att vi behöver mer kunskap om vilken påverkan träkolet har på det kol som redan finns lagrat i skogsmarken.

Källa: SLU