Redaktionens kommentar: Det är dags att Kina och övriga världen gör upp med bilden av Mao, och inser vilken grym diktator han var. 70 miljoner döda människor måste vara ett skäl ont nog att väcka kravet på att Maoporträttet på Himmelska fridens torg i Peking tas ner, och att det klarläggs vad den kommunistiska ideologi han använde i maktutövandet egentligen innebär.
I ”Mao, den sanna historien” tar Jung Chang och hennes make Jon Halliday oss med på en skrämmande resa in i Maos liv och personlighet och hans diktatoriska och konspiratoriska maktspel. Enligt författarna låg han bakom omkring 70 miljoner oskyldiga kinesers död under sin tid i makten. Därmed står det klart att han var 1900-talets värste massmördare.
Många kineser säger att Mao hade 70 procent rätt och 30 procent fel. Efter att jag läst boken skulle jag snarare vilja påstå att han hade 0,5 procent rätt och 99,5 procent fel. Han var ond rakt igenom, ty han var ett monster som bara tänkte på sig själv och sin makt. Redan som ung hade han sagt att ”[m]änniskor som jag har bara en plikt mot oss själva. Vi har inga plikter mot andra människor”.
I stort sett allt han företog sig under sin politiska bana slutade i massdöd, utrensningar, terror och förföljelser. Men det är lätt för kineser att få en relativ bra bild av Mao med tanke på att de ständigt matas med den kinesiska kommunistpropagandan – år efter år, årtionden efter årtionden. Den partikontrollerade medieapparaten är känd i västvärlden för att ensidigt ge de kinesiska medborgarna sin del av ”verkligheten”, då censuren närmast är total i Kina. Epoch Times prisbelönta artikelserie ”Nio kommentarer om kommunistpartiet” är totalförbjuden i Kina och den som sprider den i landet och blir tagen på bar gärning av polisen kan få upp till fyra års fängelse. Att ”Mao, den sanna historien” också är bannlyst i Kina, liksom Jungs debutbok ”Vilda svanar”, är därför inte svårt att förstå. Det kinesiska kommunistpartiet fruktar att sanningen ska komma ut.
Jung och Halliday har ägnat över tio år för att hitta källor, inklusive intervjuer med Maos närmaste, till detta omfattade verk på över 800 sidor. Enligt författarna var Mao alltså skyldig till 70 miljoner kinesers död, allt detta under fredstid mellan 1949-1976. Mao stödde även Kambodjas ledare Pol Pot som senare skulle komma att mörda två miljoner av sin befolkning. Mao såg också upp till Stalin men gjorde det främst för att få Sovjetunionen att utrusta Kina med militära vapen och atombomben så att han kunde bygga upp Kina som supermakt. Han kom till makten tack vare det enorma ekonomiska stödet från Stalin, men bröt sedan sin vänskap med honom då de båda inte drog jämt ideologiskt.
Det stora språnget (1958-1961), initierat av Mao, ledde till att omkring 38 miljoner människor dog i en svältkatastrof utan motstycke. Mao visste emellertid att bönderna svalt på landsbygden men offrade dem för revolutionens skull och för att Kina skulle moderniseras till varje pris – allt för att bli världens ledande supernation. I stället för att förse bönderna med spannmål såg han till att exportera det till bland annat Sovjet och DDR för att bygga upp vapenfabriker och satsa på kärnvapenforskning. Mao sades stå upp för bönderna men det framkommer klart och tydligt i boken att han föraktade bönderna och använde dem som marionetter för att uppnå sina syften. Ett exempel på detta är när han sade följande: ”Bönderna gömmer mat… och det är riktigt illa. De saknar kommunistisk tåga! När allt kommer omkring är bönder bara bönder. De förstår inte bättre…”
Redan 1927 sade Mao att ”makten kommer ur gevärspipan”. För att främja sin makt var han tvungen att skapa terror och bygga en personkult kring sig själv. I boken visar det sig emellertid att Edgar Snows berömda bok ”Röd stjärna över Kina” var fylld med lögner och försköningar som dikterades av Mao för att bygga upp myten kring honom själv och ”Den långa marschen” (1934-1935). Det visar sig emellertid i boken att detta är en av de största myter som någonsin hittats på. Enligt den gällande myten skulle kommunistiska styrkor passera floden Dadu över en hängbro. Mao hade dikterat för Snow att nationalisterna tagit bort plankorna på hängbron och stod på andra sidan med skjutvapen redo att döda sina röda motståndare. Ett tjugotal av de röda soldaterna sägs ha klamrat sig fast vid de sista förtöjningarna och sedan drivit bort fienden. Det visade sig att de kommunistiska påståendena om de häftiga striderna vid bron var en ren lögn då inte skede någon skottlossning överhuvudtaget. Under ”Den långa marschen” bars Mao i en bärsäng där han låg och vilade och läste böcker som om han vore en gud eller kejsare.
Kulturrevolutionen (1966-1976) var ett annat politiskt vansinnesprojekt som Mao stod bakom, vars syfte var att bygga upp sin makt och personkulten kring sig själv genom att skapa terror bland befolkningen och därmed hålla dem i schakt. Böcker, kulturella byggnader och andra kulturskatter förstördes och utplånades. Rödgardisterna fick fria tyglar av Mao att terrorisera och misshandla ”högeranhängare”, ”kontrarevolutionärer”, rika, forskare, lärare och andra intellektuella. Än i dag plågas många kineser av minnena från den här tiden. Än värre är att man inte får debattera detta på offentlig nivå i Kina.
Mao var gift fyra gånger och fick flera barn, men han brydde sig inte så mycket om sin familj, utan hans politiska idéer och oavbrutna maktkamp gick före allt annat. Mao var också ständigt otrogen och hade den ena älskarinnan efter den andra, promiskuös som han var.
I boken målas Mao upp som totalt känslokall och likgiltig för sina medborgares lidanden. Med hjälp av den marxistiska ideologin sade han själv att vi har ”absolut inget samvete! Marxismen är just så brutal”. Han var således destruktiv och älskade förstörelse av alla former. Han var till och med villig att använda atombomben och offra flera hundra miljoner kinesers liv för att främja sina vansinniga politiska mål. Eller som Mao själv sade: ”Vi är beredda att offra 300 miljoner kineser för att världsrevolutionen ska segra.”
”Mao, den sanna historien” är omskakande och skrämmande att läsa – terrorn, förtrycket och dödandet tar inte slut förrän man har läst klart boken. Men faktum är att detta inte har ändrats sig än i dag – det kinesiska kommunistpartiet dödar förvisso inte lika många som under Maos tid, men däremot består terrorn och förtrycket, och även dödandet i viss mån. Fortfarande hålls den kinesiska befolkning som gisslan i sitt eget land med en skoningslös förtryckande kommunistdiktatur. Mord och brutal förföljelse av Falun Gong-utövare sker fortfarande. I Epoch Times har man kunnat läsa om att organstöld sker från dödsdömda fångar och levande Falun Gong-utövare. Kristna, tibetaner, uigurer, demokratiförespråkare och andra dissidenter förföljs och sätts fortfarande i fängelse.
Flera Kinaforskare har emellertid kritiserat boken och dess källkritik, bland annat Andrew Nathan i sin artikel ”Jade and Plastic” för London Review of Books. Han anser att en 93-årig kvinna som intervjuades i boken inte är tillförlitlig som källa; dessutom är vissa intervjuer anonyma och flera dokument opublicerade. Nathan anser att Jungs liv, vilket Mao vållat skada (vilket påvisas i ”Vilda svanar”) har lett till att hennes ilska präglar boken. Det är sant att lite av detta synsätt finns i boken, men överlag tycker jag ändå att boken ger ett trovärdigt intryck. Å andra sidan finns det de som hyllat den. Per Ahlmark är en och Frank Johnson i Spectator säger att boken är ”den första stora politiska biografin under 1900-talet”.
Fortfarande i dagens Kina kan man se Maos porträtt på Himmelska Fridens torg. Det är en stor skam att århundradets värsta massmördare har ikoniserats på detta sätt. Hade Hitlers bild satts upp i Tyskland på en viktig plats hade det säkerligen blivit ramaskri bland världens befolkning. Jungs och Hallidays bok är därför ett viktigt verk som kan hjälpa kineserna att omvärdera sin historia och se igenom myten om Mao – en blodig historia som alltför länge varit dold för dem och en myt som dominerat deras liv och tänkesätt. Boken är också en ögonöppnare för att förstå kommunistpartiets sanna natur.
