Struves meridianbåge är vid första anblick ett abstrakt och obegripligt världsarv, men det har haft stor betydelse för vetenskapen. Fyra av de mätpunkter som utgör världsarvet, och som har använts för att beräkna jordens storlek och form, finns i Sverige.
I början av 1800-talet bestämde sig den tysk-ryske astronomen Wilhelm Struve för att närmare utforska jordens storlek och form. Det gjorde han genom att använda sig av så kallad triangelmätning där man bestämmer punkters läge genom att mäta avstånd och vinklar i trianglar på jordytan. Det var ett viktigt steg framåt för vetenskapen. Hans mätningar visade nämligen att jorden inte var klotrund utan oval och att breddgraderna är längre i Skandinavien än vid ekvatorn.
Megaliter och forntida tempel – mer än bara stenar?
Genom 10 länder
Meridianbågen består av 265 mätpunkter med 30 kilometers avstånd från varandra. Sju av dessa mätpunkter finns i Sverige och fyra av dem är en del av världsarvet som består av sammanlagt 34 punkter. Triangelkedjan sträckte sig mellan Hammerfest i Nordnorge till Ukrainas kust vid Svarta havet, genom Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland och Moldavien.
En av världsarvspunkterna finns på berget Tynnyrilaki, sydost om Karesouando. Det betyder tunnhjässa och namnet kommer från att man under mätningarna ibland satte tunnor upp i stänger på bergen och som man sedan riktade instrumenten mot för att se dem. (Foto: Dan Norin/Pressbild)
– Struves mätningar stämde imponerande bra överlag. I dag kan man mäta med gps men då kunde dimma göra att man fick avbryta mätningarna i flera veckor för att man inte såg till nästa berg. Man var tvungen att se till nästa punkt för att kunna mäta upp trianglarna, förklarar Dan Norin, geodet vid Lantmäteriet i Gävle.
Går att besöka
Världsarvspunkterna i Sverige finns alla i Norrbottens län och är mer eller mindre utmärkta och tillgängliga.
Punkten på Perävaara, nordväst om Haparanda, är markerad med ett kryssmärke i en sten och beläget på en skogsbeklädd höjd 400 meter från närmaste väg. Den som vill besöka punkten på berget i naturreservatet Jupukka, nordväst om Pajala, får vandra 500 meter upp för en brant till toppen.
Mätpunkten på berget Pullinki är den mest svårtillgängliga punkten. Detta monument finns i närheten av den. (Foto: Dan Norin /Pressbild)
Tynnyrilaki, som betyder tunnhjässan, ligger sydost om Karesuando i Kiruna kommun och nås efter en kilometers vandring från en parkeringsplats vid bergets norra fot. Och den mest svårtillgängliga mätpunkten är den på berget Pullinki, nära Svanstein i Övertorneå kommun. Den punkten ligger nära toppen på en skidbacke och är heller inte markerad. Men i Haparanda uppmärksammas Struves meridianbåge genom skulpturen ”von Struve´s Triangle” som är belägen vid Torne älv mitt emot Nedertorneå kyrka, en av de finska världsarvspunkterna.
– Det är svårt att veta hur många som besöker punkterna, men några hundra varje år är det nog. En del har som sport att hitta världsarv och då letar de upp även dessa. Jupukka utanför Pajala är ett populärt utflyktsmål och det är en vacker kulle. Men vissa av de andra punkterna i världen är tydligare turistmål, som observatoriet i Tartu i Estland där Struve levde och arbetade i flera år eller Nedertorneå kyrka i Finland, säger Dan Norin.
Nedertorenå kyrka är en av få delar av världsarvet Struves meridianbåge där mätpunkten är en byggnad. (Foto: Dan Norin/Pressbild)
(Sally Henriksson/TT)
| Struves meridianbåge |
| Struves meridianbåge består av 265 mätpunkter som ligger på 30 kilometers avstånd från varandra längs en 2820 kilometer lång sträcka genom tio länder. Den sträcker sig från Hammerfest i Norge till Izmail vid Svarta Havet. 34 av de 265 mätpunkterna finns sedan i juli 2005 med på Unescos världsarvslista och de är markerade genom borrade hål, järnkors, stenkummel eller obelisker. Astronomen Wilhelm Struve genomförde sina mätningar mellan 1816 och 1855 och han kunde genom dem belägga att breddgraderna är längre i Skandinavien än vid ekvatorn. Det visade att Jorden inte var klotrund, den var oval och det beror på att polerna plattas till vid jordens rotation när massan dras mot ekvatorn. I Sverige finns sju av mätpunkterna och fyra av dem ingår i världsarvsobjektet. Världsarvsutnämningen skyddar bland annat platserna från att bli kalhyggen och innebär vissa förpliktelser för kommunerna där punkterna finns att tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten se till att områdena är intakta och att tillgängliggöra mätpunkterna och information om världsarven. Källa: Riksantikvarieämbetet och Världsarv i Sverige |
| Världsarv |
| Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. För att skydda de mest värdefulla kulturhistoriska- och naturmiljöerna mot förfall och förstörelse tog Unesco fram en konvention om skydd för världens kultur- och naturarv vid FN-organets generalkonferens 1972. Unescos världsarvskommitté som består av 21 delegationer från olika länder bestämmer över världsarven. I dag är drygt 1 000 objekt i upptagna på världsarvslistan. Dessa är fördelade på fler än 160 länder. Världsarven delas in i kulturarv och naturarv, vissa är en blandning av natur- och kulturarv. Kulturarven är skapade av människan, medan naturarven är opåverkade miljöer. Källa: Riksantikvarieämbetet |
| Sveriges 15 världsarv |
| Drottningholm, Ekerö (1991) Birka och Hovgården, Ekerö (1993) Engelsbergs bruk, Fagersta (1993) Hällristningsområdet i Tanum (1994) Skogskyrkogården, Stockholm (1994) Hansestaden Visby, Gotland (1995) Laponia, Lappland (1996) Gammelstads kyrkstad, Luleå (1996) Örlogsstaden Karlskrona (1998) Södra Ölands odlingslandskap (2000) Höga Kusten, Ångermanland (2000) Falun och Kopparbergslagen (2001) Varbergs radiostation i Grimeton (2004) Struves meridianbåge (2005) Hälsingegårdarna (2012) Källa: Riksantikvarieämbetet |
