För ett tag sedan visades en klänning på sociala media och frågan var om man såg den som blå och svart, eller vit och guldfärgad. Det stormade kring frågan som lockade till sig miljontals tittare.
Men kläder är inte något lättsinnigt, nonchalant eller dumt. När vi talar om kläder avslöjar vi mycket om oss själva, våra liv och dessa erfarenheter draperar vi våra kroppar med. Vare sig de är köpta eller handgjorda, ärvda eller omgjorda, hjälper kläderna oss att bygga upp en meningsfullhet, eftersom vi kommer ihåg dessa som viktiga i våra liv.
Bortsett från deras estetiska värde har kläder förmågan att väcka frågor om identitet, såsom jagets förhållande till kroppen, och jagets till omvärlden. Vi kan hitta oss själva genom att dyka djupt ner i våra garderober och minnas. Kläder bär således på betydelser eftersom de har makten att trigga minnet.
Indiska kvinnor klädda i traditionella kläder vid en procession för att fira ”Gudi Padwa” eller Maharashtrians nyår i Bombay. Gudi Padwa är det traditionella nyåret för folket i den indiska delstaten Maharashtra. Festivalen firas med dans och sång. Denna dag markerar slutet på en skörd och början på en ny, vilket för ett jordbrukssamhälle innebär början på ett nytt år. (Foto: Sajjad Hussan/AFP/Getty Images)
Så varför anses kläder ofta som triviala, kortlivade och ovärdiga en seriös eftertanke?
Medan manligt mode, åtminstone när det gäller vanliga trender har blivit stelt och enhetligt, har kvinnliga kläder genomgått stora stilvariationer. Denna förkärlek för förändring har tolkats antingen som bevis på kvinnors inneboende lättsinne och nyckfullhet, eller deras underkastelse och förtryck.
Utan att förlora sin besatthet för det nya och annorlunda, för förändring och det exklusiva, vill jag hävda att kläder har blivit en form av populär estetik. De flesta modeskribenter insisterar på dess betydelse. Cynism, tvetydighet eller ironi är typiskt från dem som är utanför disciplinen.
Kläder är populär estetik
Modets betydelse sammanfattades träffande för mer än ett sekel sedan av Anatole France. Nobelpristagaren sade att om han fick välja att lämna en ”bok” till kommande generationer, skulle det vara ett modemagasin. Frankrike bekräftar att kläder är en social barometer.
Folkmassor, som dras till modeutställningar världen över, får se glimtar av den betydelse vi lägger på sådana saker. Klänningar samlas ofta och ställs ut av ett konstgalleri i syfte med att ge allmänheten en uppfattning av designerns kreativa talang och inspirera till olika sätt för betraktaren att förstå plaggets tillverkning, innovation och visuella intryck. Vi dras till dem som saker av skönhet som vi vill titta och ta på. Kläder är föremål som vi eftertraktar och åtrår.
Medan konst kan visa sig vara betydligt mer instängd och längre bort från människors liv, finns modet tydligt mitt bland oss och är väldigt mycket en del av vår vardag.
Modet en del av vår vardag
När kläderna bara hänger i garderoben eller har lagts undan hopvikta i en koffert, har de på senare tid kastats in i rampljuset. Hur kan vi glömma Meryl Streeps bitande förklaring av djupblå färg till en trendigt naiv Anne Hathaway i Djävulen bär Prada (2006). Eller den konstnärliga integriteten av Vogues konstnärliga ledare, Grace Coddington, i septembernumret (2009).
Konstnärlig ledare vid amerikansk Vogue, Grace Coddington, var på ”Disconnect”, en filmvisning vid SVA-teater den 8 april 2013 i New York City. (Foto: Cindy Ord/Getty Images)
Kläder har faktiskt blivit ett självbiografiskt verktyg för att utforska viktiga teman och frågor i en författares liv. I Love, Loss and What I Wore (2005), boken bakom Off-Broadway-pjäsen, berättar Ilene Beckerman historien om sitt liv genom kläderna hon burit. Genom att göra så avslöjar hon att våra minnen ofta sys in i sömmarna på våra favoritkläder.
I The Secret Lives Of Dresses (2011) väver Erin McKean in en berättelse om vintageklänningar som har egna ”hemliga liv” skrivna på papperslappar och undangömda i fickor. I Dreaming of Dior (2009), delar Charlotte Smith med sig av sin gudmor Doris Darnelles kollektion av vintagekläder, som bär på en livstid av minnen. Nyligen, i Dress memory (2014), skrev Lorelei Vasti om ett årtionde med kläder som hon har ägt, burit och älskat. Berättelser har blivit kända som ”klädhistorier”.
Jag har haft förmånen att sammanställa självständiga klädhistorier, alltifrån berättelser till fotoessäer, poetiska stycken och många kreativa verk dessemellan, i The Memory of Clothes. Var och en av dessa berättelser specificerar en tidpunkt då ”kläderna faktiskt hade betydelse” och som sådana är de värda att komma ihåg.
Invävda i tyget finns spår av tidigare erfarenheter. Insydda i sömmarna finns länkar till människor som vi har älskat och förlorat. Så lämpligt det är att i sömnadens tekniska språk kallas rynkor för ”minnen”.
Denna artikel publicerades ursprungligen på The Conversation. Läs den ursprungliga artikeln.
Översatt från engelska.
