Det är alltid intressant att läsa den USA-baserade kinaexperten He Qinglians texter. Särskilt när hon skriver om kinesisk media. He Qinglian arbetade som journalist i åtta år i Kina och har skrivit en bok om regimens mediekontroll (publicerades år 2008 på engelska med titeln The Fog of Censorship), liksom ett flertal artiklar i ämnet. Här följer några guldkorn från hennes texter.

He Qianglian trycker på två viktiga punkter som hjälper människor att förstå kinesisk kommunistpartimedia.

För det första är verkligheten bakom rapporteringen om ”dåliga nyheter” som katastrofer, allmänhetens säkerhet och trygghet, korruption och liknande alltid mycket värre än vad partimedierna skriver. Partiets regler föreskriver att nyheterna bara får rapporteras på ett sätt som ställer det i en bra dager.

När det gäller exempelvis en katastrof eller större olycka kontrollerar kommunistpartiet situationen hårt genom att minska siffran för antalet döda eller minimera de rapporterade skadorna, för att visa att det anstränger sig för att ta hand om människor.

För det andra är nyheterna alltid rapporterade ur kommunistpartiets perspektiv. Om det till exempel handlar om att ett stort antal arbetare blir av med jobben, framställs saken så att partiet verkar oroa sig för den höga arbetslösheten.

Om en lokal ledare pratar om lantbrukarnas problem, fokuserar reportaget på att lantbruksfrågan var så viktig att den lokala ledaren var tvungen att uppmärksamma den.

Till och med när det avslöjas korruption bland högre tjänstemän vinklas artikeln på kommunistpartiets framgångsrika kamp mot korruptionen, istället för problemets grundorsaker.

Enligt He Qianglian har partiets kontroll över medierna systematiserats med lagar, regleringar och styrdokument.

I fråga om mediekontroll har partiets propagandadepartemetet större makt än State Press and Publication Administration, som kontrollerar utgivningen av alla medier och publikationer i Kina, säger He.

Kinas kommunistparti hanterar politiska frågor som om de vore icke-politiska. Inga dokument utfärdas; istället sker kommunikationen i telefonsamtal eller på interna möten. Det som sägs på mötena skrivs aldrig ner eller spelas in så att det skulle kunna exponeras.

När det gäller mediernas rapportering kommer de statsstyrda medierna inte längre att vara tysta om vissa frågor, såsom de förut var. De kommer snarare att förvirra allmänheten genom att publicera ”en del lögner uppblandade med halvsanningar”. Denna typ av halvsanningar späckade med propaganda är betydligt intressantare än rena lögner.

Det ”Kina” som konstruerats av de kommunistpartitrogna medierna är långt ifrån det Kina som upplevs av befolkningen på landsbygden och i de mindre städerna, säger He. Bilden av Kina som visas mot det internationella samfundet är en medieprodukt skapad av kommunistregimen.

Kommunistpartiets underrättelsetjänster kontrollerar internet och följer orderna från säkerhetsdepartementen om att arrestera dem som anklagas för att hota landets säkerhet genom att sprida skadliga rykten.

I och med att internet blivit så populärt har kommunistregimen byggt världens största brandväggar, till exempel det anmärkningsvärt dyra ”Golden Shield Project”, vars syfte är att övervaka allmänhetens agerande.

På grund av att partiet använder propaganda för att skaffa sig kontroll över människors tankar, har det kinesiska folket totalt annorlunda uppfattningar om universella värderingar såsom mänskliga rättigheter, frihet och demokrati, säger He Qianglian.

Många kinesiska studenter som utbildar sig utomlands, särskilt de födda efter 1989, har en skeptisk hållning gentemot västländernas beskrivning av historiska händelser i Kina, till exempel koreakriget, relationen mellan Kina och USA och kommunistpartiets historia.