Kärnkraft förknippades tidigare med höga kostnader, byråkratisk inkompetens och miljökatastrofer. Nu ökar dock populariteten för kärnkraften runt om i världen och efterfrågan på uran har skjutit i höjden.
Det är stora nyheter för uranrika länder som Kanada, som producerar 28 procent av världens uran. Men den ökade efterfrågan har också rört upp kontroverser i Kanada, där många fortfarande är oroliga över inverkan på miljön och politiken.
Totalt är 13 länder i världen i processen att bygga nya kärnreaktorer. Enligt World Nuclear Association är mer än 34 reaktorer för närvarande under konstruktion, 81 är på planeringsstadiet och ytterligare 223 har föreslagits.
För första gången sedan 1978 får den amerikanska kärnkraftskommissionen ansökningar om nya anläggningar, och dessutom en uppsjö av dem. Kommissionen förväntar sig att få fem ansökningar under 2007 och ytterligare 14 under 2008.
Den brittiska regeringen blåser nytt liv i sin kärnkraftsindustri och gör det lättare att bygga nya reaktorer genom att ta bort rättsliga och byråkratiska hinder. Flera andra europeiska länder såsom Finland och Frankrike fortsätter aktivt sina kärnkraftsprogram med nya reaktorer. Kina förväntas fyrdubbla sin kärnkraftsproduktion fram till 2020 och Indien och Ryssland har också de stora expansionsplaner.
Till och med i Australien, som har hållit sig borta från kärnkraft trots att de är en av världens största producenter av uran, har premiärminister John Howard sagt att kärnkraften är oundviklig.
Det saknar inte grund. Till skillnad från olja, som är lokaliserad till politiskt instabila länder som Iran, Irak och Venezuela, finns de största uranfyndigheterna mestadels i Kanada, Australien och Kazakstan. Kärnkraft är också relativt billigt att producera även om reaktorerna är enormt dyra att konstruera.
Sist men inte minst, i dagens politiska klimat är kärnkraften ett effektivt sätt att minska utsläppen av koldioxid från kol- och gasförbränning som anses orsaka global uppvärmning.
Visst, men…
När nya och renoverade reaktorer kommer igång skjuter efterfrågan på uran i höjden. Uranpriserna är nu 15 gånger högre än de var 2001. De chockhöjda priserna har gett nytt liv åt Kanadas urangruvindustri, men viktiga frågor återstår att lösa. En av de mest bekymmersamma frågorna kring den återupplivade kärnkraftsindustrin är hanteringen av kärnkraftsavfallet. De flesta länderna med kärnkraftsreaktorer är ense om att det bästa alternativet att ta hand om avfallet är att begrava det djupt ner under marken. Ännu finns dock inga långlivade behållare för ändamålet.
USA har 55 000 ton kärnavfall i tillfälligt förvar i väntan på en sådan anläggning i Yucca Mountain i Nevada. Anläggningen har ännu inte godkänts av myndigheterna och kan som tidigast vara i drift år 2017.
En möjlig lösning har föreslagits av Global Nuclear Energy Partnership (GNEP), ett initiativ från USA med syfte att utöka den fredliga användningen av atomenergi och bevaka så att kärnvapen inte ökar i omfattning. Som villkor för att bli medlemmar måste uranproducerande länder gå med på att acceptera, processa och slutförvara förbrukat kärnbränsle från andra medlemsstater. Kanada är inte medlem i GNEP men premiärminister Stephen Harper var inblandad i diskussioner om att ansluta sig under APEC-mötet i Sydney i Australien, vilket skapade en del ilska på hemmaplan.
– Bushs atomprogram skulle göra Kanada till en internationell radioaktiv soptipp, sade Greenpeace energikoordinator Dave Martin.
Ledaren för det liberala partiet, Stephane Dion, menade att förslaget bör bli föremål för allmän debatt innan Kanada skriver på. Kanada har ännu inte bestämt sig för om det ska ansluta sig till GNEP. Man skickade dock en observatör till gruppens konferens i Wien den 16 september.
Intressant nog anslöt sig Australien – världens näst största uranexportör – till GNEP vid Wienkonferensen, men vägrade ta emot använt bränsle.
Uranbrytning
Kärnkraften ökar i popularitet världen över. Men för länder som förser världen med uran medför den ökade efterfrågan skador, och inte bara på mark och miljö. Bilden visar dagbrytning vid McClean-floden i Kanada. (AFP PHOTO/David BOILY
Många i Kanada engagerar sig också själva i urangruvorna och gör anspråk på marken och uttrycker oro angående möjliga föroreningar.
Något av det största motståndet mot uranbrytningen kommer från samhällen med ursprungsbefolkning som säger att de provinsiella regeringarna delar ut tillstånd för gruvdrift på traditionella territorier som aldrig överlåtits till den kanadensiska staten.
Lantbrukaren David Gill tillhör Algonkin-stammen, en av Kanadas First Nation-befolkning [First Nation är en term som betecknar landets ursprungsbefolkning förutom inuiter och métis, övers.anm.]. Nyligen genomförde han en kanotresa från övre delen av Mississippifloden till Ottawafloden för att protestera mot utbredningen av urangruvdriften.
Gill tog vatten från övre delen av floden och hällde sedan ut det på trappan framför Kanadas parlamentsbyggnad för att påminna regeringen om att även avlägsna gruvor kan få enorm påverkan längre ned längs floden.
– Vattnet blir förorenat och när det sipprar ut hamnar det i avrinningsområdet och orsakar alla möjliga slags problem, sade han.
First Nations har blockerat åtkomsten till uranutforskningsplatsen när Sharbot Lake, trots att ett domstolsföreläggande har beordrat dem att lämna platsen.
Gill säger att han och andra kommer att fortsätta kämpa mot urangruvdriften på grund av det hot den innebär mot miljön och framtida generationer. De vädjar till regeringen att undersöka andra alternativa energiformer.
Martin håller med och säger att han också är oroad över uranbrytningens påverkan på miljön. Han pekar på miljökatastrofer i Kanadas historia som bevis för vad som kan gå fel, och att avsaknad av reglering på 1950-och 60-talet tillät företagen att dumpa avfall från uranbrytningen i Elliot Lake i Ontario. Förorenat vatten strömmade i Serpent River och avfallet försurade vattnet och dödade livet i floden.
Kanadas First Nation-befolkning använde tidigare dricksvatten direkt från floden. Martin säger att många dog av cancer till följd av föroreningarna. Defekter vid födseln var också vanligt, säger han.
– Det var verkligen en miljökatastrof av stora mått.
