I Kina debatteras det huruvida den här ”hiv-fobin” som regimen kallar den, är en virusinfektion eller ett psykosomatiskt problem.

Lin Fengs fall kan vara intressant i sammanhanget. 2008 fick hans mor en blodtransfusion under en bukoperation på ett sjukhus i Shanghai. Några dagar efter att hon kommit hem svullnade hennes lymfkörtlar och det uppträdde ett sår på huden. Hennes leder blev ömtåliga och hon blev svag i hela kroppen. Efter detta försämrades hennes tillstånd dramatiskt.

En dag skar sig hans mor på handen på trasigt glas och även Lin skar sig när han städade upp det. På så vis exponerades han för sin mors blod. Tre dagar efter det började Lin uppleva liknande symptom som sin mor.

– Jag gick till sjukhuset och de sade att jag hade leverproblem. Senare sade de att det var problem med magen, berättade Lin.

Eftersom han inte kunde få en diagnos letade han på internet och hittade grupper om ”hiv-fobi”.
– De som drabbats uttrycker desperation och förtvivlan. Jag sade till dem att inte oroa sig, eftersom sjukdomen kommer att identifieras. De patienterna trodde att jag skickats av centret för sjukdomskontroll, så de stängde av mig från gruppen, sade Lin.

Allt eftersom Lins sjukdomstillstånd förvärrades och den kinesiska sjukvården inte kunde göra något åt det, blev även han rädd och desperat.

En pensionerad arméofficier som använder internetaliaset ”Peace” hävdade att han inte ens haft influensa på flera årtionden, men att han nyligen fått aids-liknande symptom.

”På en fest 2009 var det en person som jag känner som spottade i min drink. Efter att jag kom hem upptäckte jag att jag smittats och sen uppträdde det ena symptomet efter det andra. Inom ett par månader hade jag omedvetet spridit viruset till hela min familj och även andra släktingar och kollegor. Många av dem har hög social status,” skrev han.

”Jag begav mig till ministeriet för allmän hälsa för att rapportera om situationen. De sade att de aldrig hört talas om sjukdomen. Nationella sjukdomskontrollcentret sade att den här sjukdomen inte borde vara smittsam, eftersom den då borde uppträtt utanför Kina. Så de betraktar patienterna som mentalsjuka. Viruset sprider sig i hemlighet och folk är inte intresserade av att försöka hindra spridningen,” tillade han.

En person som ville förbli anonym avslöjade att mer än 240 patienter med de här symptomen bildat en internetgrupp kallad ”Harbor” och åkte runt som turister och donerade blod i stora städer som Shenzhen och Shanghai. De avsåg att sprida viruset och öka antalet smittade så att staten skulle börja uppmärksamma sjukdomen.

Eftersom de här personerna inte testat positivt för HIV eller något annat känt smittsamt virus godkändes de som donatorer. På det här viset kom blod från de här patienterna in i den kinesiska blodförsörjningen. Lin Fengs mor, som fick blod i en blodtransfusion på ett sjukdom i Shanghai smittade hela sin familj, vilket kan tyda på att den här rörelsen redan kan ha haft en påverkan på allmänheten.

Medlemmarna av ”Harbor” går också runt på folktäta gator och har spridit viruset till alla prostituerade de mött. Under förra året hade många prostituerade på nattklubbar och gator smittats.

En kvinna i Shenzhen med internetnamnet ”The End” sade att hela hennes familj dött av sjukdomen. Hon sade att hon haft sex med män för att smitta dem.

En kvinna som kallar sig ”Fear” från Xiang Fan i Hubeiprovinsen försöker fortfarande smitta folk. En person på 50 som deltagit i en undersökning från centret för sjukdomskontroll erkände att de donerat blod eller spottat i någons glas för att sprida viruset.

De här patienterna håller sina liv hemliga för omvärlden. Förutom att diskutera sina individuella symptom med andra drabbade vill de inte låta andra veta om att de är drabbade, inte ens familjemedlemmar som smittats av dem. De säger att de är rädda för att bli diskriminerade, hatade och övergivna.

Det är svårt att bedöma hur stor den här gruppen är, på grund av informationsblockaden i Kina och gruppens tendens att isolera sig.

De som deltar i internetgrupperna kommer från alla delar i Kina och alla samhällsgrupper. De flesta är unga.

– Jag prövar alla mediciner jag kan och försöker dokumentera det. Jag söker en utväg. När min tid kommer är det här det enda jag kan lämna mina barn och min familj. Om det inte finns något botemedel mot den här sjukdomen kan det bli en katastrof för mänskligheten,” sade Ping An.