De kinesiska konsumenterna som sparar är världens viktigaste personer just nu. De ska ta över efter de tungt skuldsatta amerikanerna på konsumtionsmarknaden.

Till skillnad från de amerikanska konsumenterna har de inga skulder, men ett högt sparande. McKinsey och Jack Ma skulle inte kunna önska sig något bättre än att kineserna börjar spendera sina biljoner.

Tyvärr kommer det inte att hända den närmaste tiden.

”Med tanke på Kinas ekonomiska struktur, underutvecklade finansmarknad och svaga välfärdsstat, kommer det höga försiktighetssparandet kvarstå under överskådlig framtid”, skriver ekonomiprofessor Keyu Jin från School of Economics i ett inlägg för World Economic Forum.

Ettbarnspolitiken hämmar

Kina försöker nu att pracka på sina medborgare tvåbarnspolitiken, som inte kommer att få full effekt förrän om 30 år. Det är den tidigare ettbarnspolitiken som har hejdat de medelålders kineserna från att spendera sina pengar.

”Den konfucianska traditionen innebar att barnen skulle ta hand om sina föräldrar på ålderdomens höst. Men efter 30 år av ettbarnspolitik kan Kinas pensionärer inte alls förvänta sig lika mycket stöd från sina anhöriga, och Kinas pensionssystem är inte tillräckligt utvecklat för att fylla upp hålet”, skriver Jin.

Landet saknar också ett bra sjukvårdssystem, vilket är ytterligare en orsak till varför kineserna enligt JP Morgan sparar 9 biljoner dollar på banken.

Inkomsterna minskar relativt sett

För att spendera behöver man en inkomst, snarare än att man tar av sin sparbuffert, menar Jin.

Men:

Hushållens inkomst som andel av BNP har minskat från 70 procent år 1990 till cirka 60 procent under 2010. I de utvecklade länderna ligger siffran konstant på 80 procent, skriver Jin. Inkomsterna har ökat, absolut sett, men inte i förhållande till resten av ekonomin.

Och med en svag kapitalmarknad (banksparande, fastigheter, lager) så är det intressanta att arbetskraftens andel av BNP sjönk till 42 procent i början av 2000-talet, tills serien avbröts under 2011. (Det är 62 procent i USA).

Grafen visar hur hushållens inkomst som andel av BNP har minskat sedan 90-talet. (St. Louis Fed)

Bilden kan förändras

Det finns dock hopp, enligt Jin. Så snart som den nuvarande gruppen av medelålders kineser, vilka fortfarande är traumatiserade av kulturrevolutionen, går i pension och deras barn tar över, då kan bilden förändras.

”Kina behöver ha tålamod, då den nuvarande generationen helt enkelt är alltför rädd för att släppa loss och bidra till den ökade konsumtion som behövs”, skriver Jin. ”Kinas yngre generation är mycket medveten om sin livskvalitet, delvis beroende på att de konstant exponeras för en modern livsstil. Som ett resultat är de mycket mer benägna att spendera pengar på konsumtionsvaror och tjänster än sina föräldrar.”

Om deras förhoppningar inte krossas av en kinesisk finanskris, vill säga.