Under 2012 kommer det kinesiska kommunistpartiet att få en ny ledare. Partitopparna kommer inte heller denna gång att ha något annat val än att samarbeta utåt, även om de slåss inbördes om makten bakom kulisserna.

När Hu Jintao 2002 blev kommunistpartiets generalsekreterare efter Jiang Zemin rapporterade västmedier att ett fredligt maktskifte hade ägt rum och såg detta som ett tecken på att Kinas regim hade utvecklats politiskt.

Det som tycks ske kan vara bedrägligt. Under sitt första år vid makten tog Hu Jintao ansvar för stora politiska områden, men företrädaren släppte inte ifrån sig all makt till honom.

Efter Mao Zedongs död togs makten över av Deng Xiaoping och sju andra äldre kommunister som tillsammans kallades ”De åtta odödliga” eller ”De åtta äldre”. Dessa stod i Kinas maktcentrum med Deng Xiaopig som den högste ledaren.

Denna lilla grupp av människor beslutade i juni 1989 att krossa studenternas krav på transparens och demokrati med maskingevär och stridsvagnar. De beslöt också att göra sig av med den dåvarande generalsekreteraren i kommunistpartiet, Zhao Ziyang, eftersom denne ansågs ha förståelse för studenternas demokratikrav. Trots att Zhao Ziyang innehade den högsta posten i partiet kontrollerades han bakom kulisserna av den lilla maktgruppen.

Ett av de större fel Zhao Ziyang gjorde i Deng Xiaopings ögon var att han avslöjade för Sovjetunionens dåvarande president Michail Gorbatjob då denne var på besök i Kina, att det var Deng Xiaoping som hade det sista ordet vid alla större beslut i Kinas politik. Vid den tiden hade Deng Xiaoping avgått från alla uppdrag i kommunistpartiet.

Deng Xiaoping etablerade en modell som numera har blivit något av en tradition: De avgångna kommunistpartiledarna behåller tillräckligt mycket makt för att handplocka nästa ledargeneration och kontrollera denna fram till sitt frånfälle.

Deng startade också traditionen att välja sin efterträdares efterträdare, för att kunna garantera sin familjs säkerhet långt efter att han själv gått bort. Han valde Jiang Zemin till att ta över efter den utkastade Zhao Ziyang och han valde också Hu Jintao som efterträdare till Jiang Zemin.

I den kinesiska maktsfären existerar inte något oppositionsparti eller ens någon oppositionell grupp inom kommunistpartiet. Men liksom i många andra sammanhang bygger människor upp sina egna nätverk baserade på sin bakgrund och levnadsförhållanden.

Efter Maos död har tre grupper delat på makten.

Den första gruppen är ”småprinsarna”. De är barn till kommunistledarveteraner. Exempelvis är både Xi Jinping som väntas ta över efter Hu Jintao, och Bo Xilai, som kampanjar för att bli ledamot av politbyråns ständiga kommitté, ”småprinsar”. Deras föräldrar var höga ledare under maoeran och blev ännu mäktigare som nära allierade till Deng Xiaoping.

Dessa båda representerar den mest privilegierade och mäktiga gruppen i dagens Kina, såväl politiskt som ekonomiskt och, vilket är allra viktigast, militärt.

Småprinsarna har dragit fördel av Kinas ekonomiska reformer. Dessa har inte innehållit några begränsningar i form av institutionella kontroller eller krav på maktbalans i stil med vad den amerikanska konstitutionen kräver, och berikat sig själva, sina familjer och vänner. De anser sig vara de naturliga arvtagarna av den politiska makten och detta har blivit ännu påtagligare när de nu även behöver skydda sina finansiella intressen.

Den andra gruppen är känd under namnet ”tuan pai” (ungdomsförbundet). De var ledare i det kommunistiska ungdomsförbundet, en organisation som ser till att de yngre generationerna i Kina fortsätter att bekänna sig till den kommunistiska doktrinen för att säkra kommunistpartiets maktposition.

Vissa av dem är ursprungligen småprinsar men majoriteten kommer från vanliga kinesiska familjer. Denna grupp tenderar att vara politiskt känslig och lojal mot kommunistpartiet och innehåller karismatiska och engagerade individer.

Hu Jintao tillhör denna grupp och många av dess medlemmar har de senaste åren befordrats till viktiga positioner inom kommunistpartiet, bland andra den tänkbara framtida premiärministern Li Keqiang. Den breda allmänheten uppfattar i regel ungdomsförbundarna som mindre korrumperade och även mindre pragmatiska.

Den tredje gruppen är teknokraterna. De är vanligen utbildade inom teknologi, vetenskap eller ekonomi. De har klättrat på karriärstegen genom att att vara lojala mot kommunistpartiet eller ha starka ledaregenskaper.

De är ofta pragmatiska och hanterar den dagliga verksamheten i den stora regeringsmaskinen. De måste ofta anstränga sig för att genomföra beslut som fattats på grund av politiska orsaker eller maktkamper, som är skadliga för ekonomin och samhällets stabilitet. De har dock litet inflytande på partiets politiska utveckling.

De tre grupperna kämpar inte om makten ute i det offentliga. De har alla insett att de behöver varandra för att kunna förbli vid makten för evigt och skydda sina familjers intressen. De sitter helt enkelt i samma båt och är tvungna att hjälpas åt. De har gemensamma intressen och behöver därför också inneha makten gemensamt.

Detta innebär dock inte att de låter bli att bråka med varandra i det tysta om individuella fördelar. Eftersom korruptionen finns överallt och på alla nivåer, har alla något skelett i garderoben. Antikorruptionsinsatser är därför ett perfekt vapen för att göra sig kvitt politiska motståndare och deras allierade om den egna makten hotas.

När Jiag Zemin blev ny partichef var Pekings borgmästare Chen Xitong varken glad eller samarbetsvillig. Jiang Zemin manövrerade då så att borgmästarens högra hand, vice borgmästaren Wang Bosen, ”begick självmord” och Chen Xitong sattes senare i fängelse för korruptionsbrott.

Hu Jintao fängslade partichefen i Shanghai för att hålla Jiang Zemins ”Shanghaigäng” i schack. Spelet tar slut först när alla parter kommer överens om att inte hota varandra.

I år måste Hu Jintao avgå från de båda toppositionerna som Kinas president och kommunistpartiets generalsekreterare. Han hoppas kunna göra det samma som Jiang Zemin: För det första behålla makten som ordförande i Centrala militärkommittén i mer än två år, och för det andra utse sin efterträdares efterträdare.

Han har uppenbarligen mött motstånd från Jiang Zemin och dennes allierade, som håller fast vid den makt Jiang hade. Därför sågs Lai Changxing nyligen bli skickad tillbaka till Kina mitt under pågående förhandlingar. Lai Changxing är en ekonimisk brottsling som hade flytt till Kanada. Han var inblandad i stora korruptionsutredningar och hade kopplingar till Jiang Zemins allierade.

Ungefär samtidigt publicerades nyheten om Jiang Zemins död i en tv-kanal i Hongkong. Oavsett hur hans hälsotillstånd verkligen är, så avfärdade myndigheterna senare nyheten om hans död som ett rykte.

Hu Jintao har aldrig lyckats tillskansa sig lika mycket makt som Jiang Zemin gjorde medan denne fortfarande var den högsta ledaren. Jiang hade nämligen fördelen att hans företrädare Deng Xiaoping dog medan han fortfarande satt vid makten. Jiang Zemin förmodas fortfarande vara i livet när Hu Jintao måste avgå – eller ”dra sig tillbaka till den andra raden” som kommunistledarna säger.

Vare sig Hu Jintao eller Jiang Zemin har den totala makten att utse nästa generations ledare. För första gången finns det kandidater som jobbat hårt för att skaffa sig makt. Till exempel har Bo Xilai, som nu är partichef i Chongqing och en av 24 medlemmar i politbyrån, genomfört en Maoinspirerad kampanj i provinsen för att återuppväcka arvet efter Mao, för att visa att han står för den sanna kommunistpartiandan.

Wang Yang, Hu Jintaos egen favorit, är nu partichef i Guandongprovinsen som är en av de ekonomiskt högst utvecklade delarna av Kina. Han vill visa att han är en sann förändrare som leder partiet och landet framåt och inte bakåt. Han tillät nyligen en organiserad gatudemonstration i provinsen där det ropades slagord mot korruptionen.

Sammanfattningsvis kan vi inte vänta oss något annat än kompromisslösningar och balansakter från dessa mäktiga intressegrupper. Frågan om maktfördelning är i stort sett meningslös för kinesen på gatan. Det hopp om verklig förändring i kommunistpartiet som en gång fanns har nu praktiskt taget försvunnit.

Michael Young är kinesisk-amerikansk författare boende i Washington DC. Han skriver om Kina och förhållandet mellan USA och Kina.

Översatt från engelska.

Copyright © 2011 Epoch Times. All rights reserved.

http://www.theepochtimes.com/n2/opinion/faces-change-at-top-of-chinese-regime-in-2012-159148.html