Om du fick höra ett barn ge detaljerad information om en död mans liv som han inte borde ha kunnat känna till på något normalt sätt, skulle du då tro på att han är en reinkarnation av den mannen?
Psykologen Erlendur Haraldsson, professor emeritus på universitetet i Reykjavik, har länge studerat reinkarnation. Han har lyft fram ett fall som han började undersöka år 2000, där en pojke vid namn Nazih Al-Danaf gav många korrekta detaljer om sin påstådda inkarnation i ett föregående liv.
Haraldsson arbetade tillsammans med en lokal libanesisk forskare, Majd Abu-Izzedin, för att intervjua pojkens familj och familjen till den avlidne man som Nazih ska ha varit. Alla vittnena intervjuades vid upprepade tillfällen med mellanrum på flera månader, och historien förblev i stort sett densamma. Det mest slående vittnesmålet kom från den döde mannens fru, som testade pojkens kunskaper om hennes liv ihop med mannen.
Första omnämnandet av ett annat liv
När Nazih var omkring ett och halvt år gammal sade han till sin mamma: ”Jag är inte liten, jag är stor, jag har två pistoler. Jag har fyra handgranater på mig. Jag är ’qabadai’ (en orädd stark person). Var inte rädd för handgranaterna. Jag vet hur man ska hantera dem. Jag har många vapen. Mina barn är små och jag vill träffa dem.”
Han använde ord som hans föräldrar inte förväntade sig att han skulle känna till i den åldern, visade ett ovanligt intresse för cigaretter och whisky, pratade om en stum vän som bara hade en hand, sade att han hade en röd bil, och sade att han dött när människor kom och sköt honom. Han sade att han fördes till sjukhus med ambulans, och att han fått en bedövningsinjektion i armen på vägen dit. Han bad att få åka till sitt hem i Qaberchamoun, en liten stad som låg 17 kilometer bort.
Nazih har släkt nära Qaberchamoun, men hade aldrig varit i staden själv och kände ingen i staden. Efter flera år av tjat tog hans föräldrar honom till slut till Qaberchamoun när han var sex år gammal, 1998. Några av hans systrar följde också med.
Hittar huset, pratar med sin ’fru’
De kom till en korsning med sex vägar i Qaberchamoun. Nazih pekade på en och sade att de skulle ta den vägen. Han instruerade sedan sin pappa att vänta tills nästa vägskäl och sedan åka upp till hans hus. Hans pappa, Sabir Al-Danaf, gjorde som pojken sade. Han tvingades till slut stanna bilen, eftersom vägen var så blöt och svår att köra på. Nazih hoppade ut och sprang vidare. Hans pappa följde efter honom, och kvinnorna gick ut och pratade med en man från orten medan de väntade på att Nazih och Sabir skulle komma tillbaka.
När kvinnorna beskrev vad Nazih hade berättat för dem blev mannen förbluffad. Detaljerna överensstämde med hans avlidne pappa. Haraldsson intervjuade den här mannen, Kamal Khaddage, vars far, Fuad Assad Khaddage, hade dött flera år tidigare.
Nazih kände inte igen något av husen längre fram, så han och hans pappa återvände till bilen. Khaddage bad sin mamma, Najdiyah, att komma och prata med pojken. När hon fick höra att pojken kunde vara hennes man reinkarnerad testade hon honom.
Hon frågade honom: ”Vem byggde grunden till den här grinden vid ingången till huset?” Nazih svarade: ”En man från familjen Faraj.” Det stämde.
Hon frågade honom om hon hade råkat ut för någon olycka när hon bodde i huset i Ainab. Nazih sade att hennes axel hade gått ur led en morgon. Han tog henne till doktorn när han kom hem från jobbet, och hon var gipsad ett tag. Det här stämde också.
Hon frågade honom om han mindes hur deras dotter, Fairuz, hade blivit sjuk. Han sade, ”Hon blev förgiftad av min medicin och jag tog henne till sjukhuset.” Det stämde.
Nazih gick självmant till ett speciellt skåp och sade att det var där han hade förvarat sina vapen, även om det inte fanns något där just då. Det var verkligen där som Fuad hade förvarat sina vapen. Pojken frågade Fuads änka om hon mindes hur deras bil hade blivit stoppade två gånger på vägen från Beirut och hur israeliska soldater hade hjälpt dem att starta den igen. Detta hade verkligen hänt. Pojken nämnde en tunna i trädgården som han använt för att lära sin fru att skjuta, och sprang ut för att se om den fortfarande fanns där. Det gjorde den.
Najdiyah visade Nazih ett fotografi av Fuad och frågade: ”Vem är detta?” Pojken svarade: ”Det är jag, jag var stor men nu är jag liten.”
