I Gamla stan i Stockholm visas just nu en konstutställning som inte liknar någon annan. Den sammanfaller med årsdagen av inledningen av förföljelsen av falungong, och bör ses av dem som vill förstå denna ödesfråga för dagens Kina.

Juli är inte bara en bra månad att ställa ut konst i Gamla stan i Stockholm, som då är fullt av turister från många länder. Det är också en månad som rymmer ett av de politiskt känsligaste datumen för den kinesiska regimen, nämligen 20 juli.

Falungong ser fram emot ett nytt Kina

De flesta svenskar som hänger med i nyhetsflödet känner till den 4 juni – årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. Och många känner också till den mediamörkläggning, historieförfalskning och förnekelse som omger datumet och händelserna inuti Kina. Långt färre känner till 20 juli, trots att det på många sätt är ett ännu känsligare datum. Det var den 20 juli 1999 som förföljelsen av den andliga metoden falungong i Kina inleddes, i och med den fredliga protesten vid kommunistpartiets högkvarter Zhongnanhai.

På ett litet galleri på Svartmangatan 27 visas den internationella turnerande utställningen The Art of Zhen Shan Ren. Det är tavlor av konstnärer som är falungong-utövare, och som vill ge den ännu bristfälligt förstådda metoden ett ansikte. Samtidigt berättar den historien om förföljelsen på ett sätt som talar direkt till känslorna, bortom kalla fakta om hur många som förföljts, fängslats, torterats ihjäl eller försvunnit.

Det finns ett djupt allvar i målningarna, som i de flesta fall är utförda i en stil som konstnärerna själva kallar ”nyrenässans”, med tydliga influenser från de stora italienska mästarna från 1500- och 1600-talet. De avbildar familjer som splittras, tortyr och förföljelse, men här finns också stillsamma vardagstablåer, övernaturliga och symboliska scener och himmelska visioner, mestadels i samma skarpt realistiska stil.

Det är en utställning som garanterat inte liknar någon annan som visas i Gamla stan just nu – och troligen ingenting som visas någon annanstans heller. Hittills har den haft ett drygt hundratal besökare om dagen sedan den öppnade den 18 juli. Även en del kineser kommer in, särskilt de lite yngre från exempelvis Hongkong och Shanghai, meddelar arrangörerna. Detta trots att reseguider för fastlandskinesiska sällskap normalt är instruerade av regimen att hålla resenärerna borta från all information om falungong.

Ändå är det först när man betänker att de flesta av konstnärerna är kineser, och att några av dem – som Zhang Kunlun, en av Kinas mest framstående samtida skulptörer – faktiskt har personliga erfarenheter av en del av de hemska förföljelsescenerna, som man verkligen känner utställningens tyngd. Det är nämligen inte bara i stilen och stämningen som tavlorna skiljer sig markant från det mesta av den samtida konsten, utan också i ärendet. Det här är konst som vittnesbörd från 17 år av outtröttligt andligt motstånd, till största delen tyst, och utan hjälp från omvärlden, mot världens mest omfattande förtryckarapparat, styrd av Kinesiska kommunistpartiet.

”Det är en manifestation av tålamod, medkänsla och uthållighet som är så stark att tanken nästan gör uppror mot den. Den är faktiskt lite svår att förstå.”

Falungong passar varken in i de gängse bilderna av värnlösa offer för förföljelse eller militant motståndsrörelse; det är troligen en orsak till att förföljelsen varit så märkligt osynlig även i medier utanför Kina under alla dessa år. Omvärlden har inte kunnat få grepp om den här gruppen som utövar ett sådant nästan obegripligt resolut ickevåldsmotstånd på individnivå.

Kinesiska kommunistpartiets mål när man inledde förföljelsen var att skrämma och tvinga folk att sluta utöva metoden, och tortyr och hjärntvätt har i de flesta fall bara varit ett medel för att få utövarna att skriva under något slags avståndstagande dokument. Ändå finns det flera tusen dokumenterade fall av falungong-utövare som torterats till döds för att de vägrat denna till synes enkla underkastelsehandling.

Däremot finns inga fall av våldsamt motstånd eller hämnd mot förföljarna belagda. Inte heller några desperata självskadehandlingar, som de självbränningar som förekommit bland exempelvis tibetanska buddhistmunkar. Den enda självbränningsincident som varit förknippad med falungong var i själva verket en noggrant iscensatt bluff av regimens propagandaapparat, som användes för att vända opinionen i Kina mot falungong.

Jason Wang, som bara var 14 när förföljelsen inleddes 1999, och vars mor nästan dödats i den, stod på årsdagen av dess inledning utanför den kinesiska ambassaden i Stockholm och talade i en megafon. Han talade lugnt till personalen där inne, och bad dem att de skulle göra sig fria från kommunistpartiets system av våld och lögner. Ambassadernas roll i förföljelsen av falungong är välkänd, och personalen stod och fotograferade Jason medan han talade.

Ändå står han alltså där för att han vill hjälpa företrädarna för den regim som förtryckt och förföljt honom i mer än halva hans liv. Och han är långt ifrån den ende som gör detta – över hela världen står massor av falungong-utövare med en liknande bakgrund och gör liknande saker. Det är en manifestation av tålamod, medkänsla och uthållighet som är så stark att tanken nästan gör uppror mot den. Den är faktiskt lite svår att förstå.

Ändå blir det allt mer angeläget att förstå den.

För allt eftersom sanningen om förföljelsen, och inte minst massmordet på falungong-utövare genom organstölder, sprids allt mer, så tycks också hela förtrycksapparaten i Kina vara på väg att rasa ihop. Det fredliga motståndet verkar vara på väg att segra, mot alla odds. Även det här sker till största delen i mediaskugga, men om man betänker att det strax innan förföljelsens start beräknades av kinesiska staten att mellan 75 och 100 miljoner kineser utövade falungong inser man att det här är en enorm sak för Kina – socialt, politiskt och moraliskt.

Vill man bättre förstå det här kan The Art of Zhen Shan Ren vara en bra plats att börja.

Utställningen pågår fram till den 6 augusti. Läs mer om den här.