Den här texten kom till efter slutförandet av ett mindre projekt. Det bestod i att få lite ljus över matbordet så vi skulle slippa treva i mörkret efter maten på tallriken. Nu är jag ganska van, har varit utan belysning över matbordet väldigt länge, men allteftersom åren går blir synen sämre och behovet av ljus större.
Det enklaste var förstås att helt enkelt köpa en lampa och hänga upp. Men lampkroken var upptagen. Att göra sig av med den målade glaslampan som hängt där i ett tiotal år var inte ett alternativ. Av åldersskäl och kontaktproblem fungerade den inte i sitt nuvarande skick.
Strax efter jul när det var som mörkast tog jag tag i saken. Lyfte ner lampan och fraktade den till en el- och lampbutik. Tanken var att de enkelt skulle byta kontakt och några sladdar och sedan skulle lampan lysa över oss och tallrikarna.
Så enkelt var det inte. Det hela skulle kosta tusentals kronor och att byta upphängning, det var det som gjorde det så dyrt, avrådde de ifrån. Lampan skulle bli förstörd.
Nu kom smålänningen fram i mig och den slumrande gör-det-självsidan vaknade till liv igen. Idén bestod av att låta en vanlig glödlampa hänga löst i kupan istället för att byta sladdar. Köpte ett vanligt lampupphäng och en kontakt på Ikea. Klippte av och el-mekade. Letade passande snöre/tråd att linda om den vita sladden utan framgång men guldglittrande piprensare fick bli alternativet.
Nu hänger den där och lyser! Det guldglittrande lyser bara lite, det får man leva med. Man får inte vara för petig när man är gör-det-självare.
Tror att de flesta egentligen är fixare och gör-det-självare men av tidsbrist och gammal vana köper vi nytt när något går sönder. Nuförtiden är ju allt man köper också tillverkat för att ha en kort livslängd och bli för dyrt att reparera. Nya modeller duggar tätt. Ut med det gamla, in med det nya.
Hjulen ska rulla, men det är en omöjlig ekvation. Vår planet klarar inte det här enorma sopberget med ratade prylar, resursåtgången och miljöslitaget när nytt ska tillverkas. Men folk måste ha jobb och tjäna sitt levebröd. Om få behöver köpa nytt måste produktionen minska. Om produktionen minskar är det inte lönsamt och tillverkningen läggs ner och arbetarna blir arbetslösa. Nej, ekvationen går inte ihop. Vår nuvarande livsstil och tänkesätt måste verkligen förändras i grunden.
Krönikör Lotta Svedin.
Min pappa hade en helt annan livsstil. Han var en gör-det-självare trots att han hade ett manschettyrke. Allt kunde lagas, och jag menar verkligen allt. Han hade ett flertal gör-det-självböcker och reparationshandledningar. Allt från bilar, elverktyg, rörmokeri, spisar, trädgårdsverktyg till klockor försökte han laga. När mamma inte ville stoppa hans strumpor längre lärde han sig det också.
Visserligen härstammar han från Småland och smålänningar sägs ju vara snåla men lagandet och mekandet kom nog inte enbart av den anledningen. Sparsamhet vägde säkert tungt men kontrasten till hans jobb och känslan av att faktiskt kunna var nog lika viktigt.
Att köpa nytt och ha det senaste var verkligen inte hans grej. Kanske det skulle gå att laga. I källare och bodar låg det saker som skulle lagas och mängder med bra-att-ha saker.
Av födsel och ohejdad vana har jag tagit efter mycket av det här. På gott och ont. Har väldigt mycket bra-att-ha grejer och sparar på saker som normala människor inte har en tanke på att ha kvar. Men jag har blivit bättre eller…
Det måste erkännas att ta till vara och göra om gamla prylar faktiskt ligger i tiden nu. Mängder av inspirerande tv-program visar hur man gör fina praktiska saker med till synes enkla medel. Men dessa programledare och inspiratörer spelar liksom i en annan division. Därför ser jag aldrig dessa program annat än korta sekvenser när tv:n kommer på av misstag. Mina gör-det-självlösningar är inte alls lika flashiga. De växer fram av ett praktiskt behov.
Inte desto mindre är det otroligt tillfredsställande att komma på och genomföra udda lösningar som faktiskt fungerar. Både ekonomin, miljön och självförtroendet mår bra av att man är lite gör-det-självare.
