För några år sen såg jag två hoppfulla herrar som i en video sålde in en ny produktidé för så kallad crowdfunding. Det var en liten digital inspelningsmojäng, en teknik som i grunden redan hade funnits i rätt många år. Den avgörande skillnaden var att den liksom fungerade tvärtom mot alla inspelningsapparater på marknaden. Den spelade nämligen in HELA TIDEN, på en ganska kort loop som ständigt spelades över, och så fort man ville spara den senaste minuten eller så, så tryckte man på en knapp, så skickades inspelningen till molnet (eller hur det nu fungerade).
Ta en liten stund och verkligen begrunda konsekvenserna av om den här prylen hade kommit ut på marknaden. Jag kan inte garantera att den inte har gjort det, men jag har i alla fall inte hört talas om det, så jag bara hoppas innerligt att den aldrig gjorde det. Sällan har jag blivit så skräckslagen inför tanken på de sociala konsekvenserna av en så enkel liten manick bland alla manicker vi redan har. Jag tror, och hoppas, att de flesta som såg den kände som jag, och det stödjer en liten tes jag har i denna krönika: Folk vill inte nödvändigtvis ha allt som rent teknologiskt är inom räckhåll för oss i dag.
Ett annat aktuellt exempel på detta är Google Glass, ni vet de där glasögonen med informationsdisplay á la Terminator samt inspelningsutrustning som Google testat i ett par år nu. Det meddelades nyligen att de kommer inte att komma ut som vanlig konsumentprodukt i sin nuvarande form. De slog inte, helt enkelt. Ett argument som hörts mycket är att man ser dum ut i dem, men många tycker faktiskt att de är läskiga, och testbärarna av glasögonen lär ha mött en hel del fientlighet. Krogar började införa förbud mot dem innan de första exemplaren ens var ute för testning.
På samma sätt är det så klart fullt möjligt idag att skapa bilar och kylskåp som talar till oss med en mänsklig röst, men jag tror faktiskt att det är fler än jag som inte vill att vår vardagsteknologi blir alltför förmänskligad. Och bara för att möjligheterna att på olika sätt koppla ihop oss själva rent fysiskt/biologiskt med teknologi snabbt växer, tror jag inte heller att det per automatik kommer att bli en stor grej. Jag vet att i alla fall jag troligen aldrig kommer att låta teknologin komma mig fundamentalt närmre än min nuvarande smartphone. Tanken tilltalar mig helt enkelt inte.
Det är lätt att titta på hur glatt vi låtit till exempel smartphones och surfplattor ta över vår vardag och dra slutsatsen att vi människor allihop är redo att hoppa på precis vilken futuristisk tekniktrend som helst, och att färden mot nåt slags science fiction-vision av ett ”posthumant” tillstånd där vi går samman med, eller upp i, vår egen teknologi är oundviklig. Jag tror inte att det är så enkelt. Det kommer så klart att finnas folk som hoppar på allt nytt som kommer, men ju mer vi löser upp alla de här gränserna, desto fler kommer, liksom jag, att känna att det här inte är något för oss.
