I flera år har det cirkulerat uppgifter om det kinesiska kommunistpartiets internetmilis. Den kallas för ”trekronorspartiet”. Ungefär så mycket skribenterna får varje gång de publicerar ett inlägg på internet där de hyllar kommunistpartiet eller argumenterar mot någon annan kines som inte har ”rätt” attityd till partiet.
Länge fanns det väldigt lite kunskap om hur den här gruppen opererar: hur mycket de verkligen får betalt, hur arbetsfördelningen ser ut, vilka tekniker de använder och hur de kommer in på den här yrkesbanan.
För ett par veckor sedan dök det dock upp en lång intervju mellan den nu gripne konstnären Ai Weiwei och en medlem av den här armén av ”nätkommentatorer”. I den avslöjas på djupet hur den här sofistikerade manipulationen, eller ”kanaliseringen av allmän opinion” som president Hu Jintao kallar den, egentligen går till.
Delar av intervjun översattes av China Media Project, medan Epoch Times översatte andra delar från det kinesiska originalet.
Varje dag får de betalda webkommentatorerna meddelanden om vad de ska göra via en grupp på den mycket populära chattklienten QQ eller via mail. Det kan gälla specifika händelser, såsom missnöje med inflationen eller en naturkatastrof, och sedan föreslås särskilda propagandainsatser.
En person eller en liten grupp blir ansvarig för vissa sajter. Den unge man som intervjuades av Ai Weiwei kallade sig bara ”W” och arbetade med elektroniska anslagstavlor. W spenderade mycket tid på nätet på sitt vanliga jobb och att vara partipropagandist på deltid passade ihop med hans färdigheter och schema. Han hänvisades till jobbet av en vän, och han tjänar endast ungefär 600 yuan i månaden trots att han arbetar med det flera timmar om dan.
Hans överordnande satte den lämpliga ”ideologiska riktningen” på diskussionen.
– Man kanaliserar nätanvändarnas tankar i en viss riktning, eller så grumlar man bilden av något eller rör upp känslor över något annat, förklarade W i intervjun.
När man väl satt riktningen börjar kommentatorn gräva efter nyheter eller argument för att underbygga det.
– Det kräver mycket skicklighet. Man måste dölja sin egen identitet och man kan inte skriva på ett alltför officiellt sätt heller, sade W.
Uppgiften kan också bli schizofren för propagandisten ute på fältet.
– Man måste skriva artiklar med många olika stilar. Ibland betyder det att man måste prata, argumentera och gräla med sig själv. I princip handlar det om att skapa en fasad och sen kanalisera användare till dig. Det är en rätt så djupsinnig konst faktiskt, sade W.
I ett fall låtsades han vara tre olika personer: ”ledaren”, ”efterföljaren” och ”åskådaren”. Varje ”person” intar en distinkt ståndpunkt när de kommer in i debatten, medan kommentatorn noggrannt kontrollerar språket hos varje karaktär för att skapa olika nivåer av trovärdighet.
Efter en lång debatt kommer ”ledaren” med ett ”starkt bevis” och drar därmed den allmänna åsikten till sin ståndpunkt, vilken är den som stödjer myndigheternas propagandamål.
– Emellanåt känner jag som om jag led av personlighetsklyvning, säger W.
Det övergripande kravet är att ”klart förstå vad dina överordnades ideologi är”. Detta styr kommentatorns övriga aktiviteter.
W uppskattar att mellan 60 och 70 procent av hans tid går åt till att försöka lugna ner stämningarna över lokala frågor. Det handlar om petitionärer, människor som försöker stämma lokala befattningshavare och andra saker som har med ”social stabilitet” att göra.
China Media Project skrev att strategin med användningen av internetkommentatorer för att kanalisera den allmänna opinionen är ett utmärkande drag för Hu Jintaos propaganda- och mediapolitik.
I stället för att bara förlita sig på trubbiga tekniker som enkel censur och blockering, som förvisso pågår varje dag i Kina, kan kommunistledarna i stället ge sken av att det finns en mångfald på internet, samtidigt som man manipulerar opinionen i myndigheternas favör.
Översatt från engelska.