Medan brandmän försökte släcka elden efter de två massiva explosionerna i den kinesiska hamnstaden Tianjin den 12 augusti, försökte kommunistpartiets internetcensorer släcka ner alla kommentarsfält och nyhetskällor som rapporterade i frågan utanför deras kontroll.

Men Kina är numera fullt av modiga medborgarjournalister beväpnade med smartphones, som var för snabba för censorerna. Vakuumet i officiella medier fylldes snabbt med massornas röster, som fotograferade, spelade in, analyserade och rapporterade om katastrofen medan den pågick.

Det mesta av den här inofficiella journalistiken hamnade i WeChat, en populär kinesisk social media-app, så individer och företag kan skapa offentliga konton som andra användare kan prenumerera på. Med den här teknologin kunde de som fanns på plats, oavsett om de var journalister från etablerade publikationer eller som agerade helt på egen hand, eller för den delen vanliga medborgare, kringgå partiets informationskontroll.

De sökte svaren på några av de viktigaste frågorna efter explosionen, som varför 700 ton natriumcyanid förvarades i lagret, hur de enorma mängderna explosivt ammoniumnitrat förvarades, och varför man hade detta så nära bostäder. Alla frågor besvarades inte, men medborgarjournalisternas beslutsamhet fick fram en hel del av sanningen.

Journalister nära katastrofplatsen i Tianjin, 13 augusti 2015. Bilden togs av He Xiaoxin, en av många som rapporterade oberoende, trots censur, mörkläggning och försök till kontroll från myndigheternas sida. (Foto: He Xiaoxin/WeChat)

Jämförde med Tjernobyl

He Xiaoxin på statliga Beijing Daily reste 16 mil från Peking till Tianjin morgonen efter explosionen för att rapportera. Han undvek polisen genom att smyga sig fram genom buskarna, och de bilder och beskrivningar han laddade upp på WeChat fick stor uppmärksamhet.

Hes bilder och kommentarer visade förstörda bostadshus, brandmännens kamp mot den kemiska eldsvådan, smält metall från brända bilar och trupper i biokemisk skyddsutrustning som anlände från Peking för att ta kontroll över situationen.

”Det här är som helvetet på jorden. Det är bara ett ord som dyker upp i sinnet – Tjernobyl!” skrev He på WeChat. Det översattes och fick omfattande cirkulation på nätet.

Andra reportrar stoppades eller motades bort av polisen. Explosionen blev snabbt ett ”känsligt ämne” som alla medier beordrades att sluta rapportera själva om. Bara regimens språkrör, nyhetsbyrån Xinhua, fick hantera det.

Polisstödd censur

På grund av mediamörkläggningen blev invånarna i Tianjin bombarderade med Koreanska dramaserier när de slog på sina TV-apparater, i stället för den rapportering om olyckan som de hade förväntat sig.

Medan bilder och videos från explosionen spred sig på nätet bröt ett slags kapplöpning ut mellan bloggare och statliga censorer. En del nätanvändare greps, och dussintals sajter stängdes för att de ”spred rykten” enligt Radio Free Asia.

Bloggaren Sun Junbin beskrev hur han hindrades av poliser vid katastrofplatsen. Sun och hans team greps två gånger och skickades till den lokala polisstationen, som även den skadats allvarligt av explosionen. Bara tre av 21 poliser fanns där, resten var skadade eller försvunna.

”I dag kommer premiärministern till Tianjin, vet du inte det? Du skapar problem!” sade en av poliserna till Sun.

Statliga medier hävdade att 116 personer dog, men hundratals arbetare på platsen, brandmän och annan personal saknas fortfarande, och den officiella pressen verkar inte bry sig om vad som har hänt dem.

Explosionsplatsen i Tianjin, 14 augusti 2015, två dagar efter katastrofen. Den officiella dödssiffran landade på 116, men många misstänker att den var mångdubbelt större. (Foto: STR/AFP/Getty Images)

Vem vinner nyhetskriget?

Wen Yunchao, en New York-baserad människorättsadvokat och bloggare som emigrerade för att undkomma regimens förföljelse, skrev en artikel med titeln ”Vem vinner nyhetskriget?” som han lade upp på sitt konto på Google+.

”[Efter mediamörkläggningen] var till och med journalister från statliga medier öppet arga. Det här sänder en signal, nämligen ’vi kan också bli arga’”, skrev Wen.

Han menar att nätanvändare och inofficiella journalister har använt sig förtjänstfullt av sociala medier och bloggsajter för att ta sig runt förbuden och censuren.

På en fråga från Epoch Times reporter svarade Wen via Twitter att information sprids ”när hastigheten i nyhetsdistributionen överstiger den hos censur och borttagning”.

”När myndigheterna inser allvaret i en händelse har nyheten redan spridits”, skrev han.