Efter det generande fallet med exporterad tandkräm som innehåller giftiga ingredienser har Kinas avdelning för kvalitetsövervakning, inspektering och karantän (AQSIQ) under de senaste dagarna gjort många uttalanden.
Den 10 juli uttalade sig AQSIQ flera gånger om att den kinesiska tandkrämen som innehåller Diglycol är ofarlig och man anklagade till och med det internationella samfundet för att förtala kinesiska produkter i syfte att skapa handelskrig.
Dagen efter ufärdade AKSIK en ”notis om att förbjuda Diglycol i tandkrämer.” Några dagar senare sade dock ordförande för AQSIQ återigen att utländsk medias rapporter om den giftiga tandkrämen är orättvis och falsk. Man gick till och med så långt att man påstod att standarden på kinesisk mat som exporteras är högre än den amerikanska. Varför gör AQSIQ sådana motsägelsefulla uttalanden? Än viktigare, kan kommunistkina, med tanke på det internationella samfundets säkerhet, kontrollera gifterna i sina exporterade produkter?
Från Diglycol till dödliga gifter
Under de senaste två månaderna har giftiga kinesiska produkter påträffats i Nicaragua, Costa Rica, Hongkong, USA, Australien, Singapore, Nya Zealand, Japan, Kanada och Europa. Alla dessa länder har upptäckt tandkrämen från Kina som innehåller Diglycol (Diethylene glycol). Diglycol är ett industrigift som används för att förhindra frysning men det kostar bara hälften så mycket som propylenglycol som är av god medicinsk kvalité och vanligtvis används i tandkräm.
Efter att nyheten kommit fram har kvalitén på kinesiska produkter varit under intensiv kontroll. Många giftiga produkter från Kina har avslöjats och tagits bort från marknaden efter att hälsoproblem eller till och med dödsfall förekommit.
Förlust på 67 miljoner US-dollar och en förtroendekris för kinesisk export
Enligt ”National Business Daily” i Shanghai sade Xiang Jianqiang, statssekreterare för Kinas produktionsindustriförening för munvårdsprodukter:
– På grund av giftet i den exporterade tandkrämen har relaterade kinesiska industrier förlorat upp till 67 miljoner kr i exportvaror under 2007.
Efter rapporteringen publicerade Kinas hälsoministerium en ”Utvärderingsrapport” skriven av ”departementsexperter”. Rapporten ansåg att: ”Om procentsatsen Diglycol inte överstiger 15,6 procent finns det ingen hälsorisk även om tandkrämen används under en längre tid.” Rapporten avslöjade dock inte namnen på dessa ”experter”, inte heller medföljde någon analys om hur dessa långvariga effekter undersökts. Som resultat av denna misstänkta rapport finns fortfarande tandkrämen, som förbjudits i andra länder, att köpa i Kina.
Välkomna till den riktiga världen – säkerhet framför vinst
Med start den 1 juni har de nya europeiska kemikalieföreskrifterna (REACH) trätt i kraft. De nya reglerna syftar till att öka skyddet av människors hälsa och levnadsmiljö samtidigt som den behåller konkurrenskraften. Detta kommer att tvinga alla EU-företag som tillverkar eller importerar att bevisa att de kemiska komponenterna i deras produkter är ofarliga för människor. Alla labb- och registreringskostnader kommer att ligga på importören.
REACH står för Registrering, Undersökning, Auktorisering och Reglering av Kemikalier. Enligt experter kommer detta inte enbart att minska förgiftningen utan även spara medicinska kostnader för 97 miljarder Euro (893 miljarder kr) under de kommande 30 åren.
Som svar på dessa nya säkerhetsregleringar anklagar kommunistkinas språkrör Xinhua News Agency reglerna för att vara en handelsbarriär för kinesiska produkter och kan räknas som en antidumpnings-policy för exportprodukter från Kina.
All handel mellan EU och Kina kommer att påverkas av den nya regleringen, produkter som elektriska hushållsapparater, textilier, kläder, skor, leksaker och tandkräm. Även industrier som belysning, elektronik och bilar kommer att påverkas av regleringen.
Enligt en rapport från BBC kommer den nya regleringen att påverka 90 procent av handeln mellan Kina och EU samt skapa en 4 procents minskning av Kinas kemiska produktion. Enligt beräkningar kommer Kinas företag att tvingas betala 3357 miljoner till 6,72 miljarder kr extra varje år för att höja alla exportvaror till en säker och accepterad standard. En del kinesiska tjänstemän har beskrivit den nya regleringen som den ”största handelsbarriären med EU” sedan Kina gick med i WTO.
Dags för Kina att komma ikapp det internationella samfundets normer
Xie Weiguo från Institutet för vetenskap och teknologi vid universitetet i Manchester kommenterade kommunistregimens reaktion med att säga:
– Det finns internationella standarder för alla industrier och vi kan inte ha en speciell standard för kinesiska produkter. För närvarande är standarden på matprodukter i Kina mycket osäkrare än vad som är accepterat som internationell standard. Det här betyder inte att den internationella standarden är tillräckligt bra, skadan som kan orsakats av en del giftiga substanser är obotlig. Den kanske inte dödar personen omedelbart men skadar den mänskliga kroppen under en längre period. Människor i allmänhet är inte medvetna om detta och/eller så vägrar de som tillverkar produkterna att erkänna det, såsom är fallet i Kina.Många av mina vänner arbetar i mat och läkemedelsindustrin i Kina. Ibland känner de sig hjälplösa för även om de tillverkar sina produkter helt enligt den internationella standarden så är det fortfarande omöjligt för deras produkter att nå standarden. Den största orsaken till detta är att kvaliteten på råmaterialet och vattnet i Kina är sämre än vad som är acceptabelt för mänsklig konsumtion. När råmaterialet innehåller gifter är det omöjligt att avlägsna dem.
Vattnet som används i produktionen är som exempel förgiftat och på grund av att vattenföroreningen på senare år ökat så har de kinesiska kommunisttjänstemännen sänkt standarden för vad som räknas som ”rent vatten”. Vatten som förrut räknades som förorenat är med andra ord numera rent, detta vatten säljs till företag för att användas i deras produktion. Så det är svårt för företagare att kontrollera kvalitén på sina produkter, speciellt när det handlar om giftiga ämnen i råmaterialen.
I juli 2007 gjorde AQSIQ en landsomfattande kvalitetsundersökning av produkter såsom mat, gödning och jordbruksmaskiner. Undersökningen visade att 19,1 procent av produkterna inte nådde upp till standarden, de allvarligaste problemen visade sig i matindustrin, speciellt i konserverad mat, torkade frukter och juicer. De giftiga ämnena och bakterierna i många matprodukter översteg till och med vad som är accepterat i Kina.
I juni i år offentliggjorde AQSIQ 150 000 fabriker som producerar matprodukter och tvingades lägga ner år 2006. Hälsokällor visar att över 200 000 personer varje år dör i Kina av matförgiftning. Den accepterade delen vardagliga livsmedelsprodukter såsom olja, salt, vinäger, ris och nudlar är nu lägre än 40 procent. Det är extra svårt att garantera kvaliten på lågkostnadsmat.
Dagens kommunistideologi – Att bli rik är folkets opium
Kinas första statliga livsmedelsdirektör och läkemedelsadministratör Zheng Xiaoyu avrättades den 10 juli för att ha mottagit mutor och försummat sitt arbete. På presskonferensen dagen efter, för att offentliggöra den omarbetade lagen för ”drogregistrering”, påpekade vicedirektören Wu Zhen speciellt att det att ”Zheng Xiaoyu godkänt 10 000 nya läkemedel varje år” bara var ett rykte. Han sade: ”2005 godkände det statliga livs- och läkemedelsverket 1 113 nya läkemedel, 1 198 omarbetade doser och över 8 000 lågprisläkemedel. Totalt är detta 11 086 stycken.”
Vad som inte klargjordes var dock att de 1 113 nya läkemedlen som Zheng godkänt ”på grund av mutor” var nästan lika många som USA:s livs- och läkemedelsadministration godkänt under de senaste tio åren. I rapporten ”Made in China” från ”Wall Street Journal” citerade författaren en vanlig förståelse som förklarar de nuvarande problemen i Kina:
– Nu när många kineser förlorat tron på kommunistideologin, har på sätt och vis att bli rik, blivit en nationell religion.
I Kina kan detta belysas genom ett vanligt svar från folket när det ifrågasatts efter att ha gjort något omoraliskt. Svaret blir: ”Vad är kilopriset för moral?” Kanske är det när kineserna slutar säga, ”Vad är kilopriset för moral?” som säkerheten för livsmedelsstandarden blir barometern för att mäta professionell etik.
