Ji Gong (1130-1207) föddes i en välbärgad familj i början av Södra Songdynastins era. När han var arton år avled hans föräldrar. Strax därefter anslöt han sig till det buddhistiska klostret, Lingyin-templet, i staden Hangzhou där han blev novis. Han fick namnet Dao Ji som ordagrant betyder att ”med Dao erbjuda människor hjälp och frälsning”.

Som novis lagade Ji måltiderna åt de andra munkarna I klostret. Han arbetade hårt och outtröttligt, men till skillnad från de flesta munkar klädde han sig slarvigt i trasiga lumpor och ibland åt han till och med kött. En gång tog han några mycket dyra kläder som tillhörde en äldre munk och sålde dem. Kort sagt han var lite av ett original och hans egenheter irriterade de andra munkarna. Detta gav honom smeknamnet ”Den galne munken Ji”.

Det var bara den gamle åldrande abboten som såg Jis medfödda kvalitet och som alltid skyddade honom från att utvisas ur klostret. Han kallade Ji ”munken som mist förståndet av glädje”. Trots sin excentriska personlighet var Ji uppriktig, godhjärtad och en fullgod kompetent utövare av den buddhistiska läran.

Han var känd för att hjälpa dem som var i nöd, bistå dem som var i fara och ibland räddande han till och med deras liv. Folket kallade honom Ji Gong, eller ”Mästare Ji” och det finns många folkliga kinesiska legender som kärleksfullt beskriver hans olika bedrifter. Han beskrevs allmänt som en munk i trasiga lumpor, med ett stort leende i ansiktet, ett söndrigt palmblad som solfjäder som i hans vänstra hand kunde skapa magi, och en kalebassflaska med vin, eller buddhistiska radband eller ibland med en utsliten stråsadel i sin högra hand.

Kallade på stockar via en brunn

En populär historia berättar om när Ji Gong med hjälp av övernaturliga krafter drog upp timmerstockar ur en brunn. Ett tempel skulle byggas i Hangzhou och man var i desperat behov av virke. De bästa träden växte endast i Sichuanprovinsen, cirka 1500 kilometer bort. Munkarna var desperata.

Men detta hindrade inte Ji Gong. Han använde sina övernaturliga krafter för att få stockarna till byggplatsen, en efter en. De andra munkarna travade stockarna tills dess att den munk som ansvarade för antalet stockar plötsligt skrek: ”Nog!”

Ji Gong hade gjort tecken till en ny stock att komma men när han hörde munken skrika, stoppade han den. Den sista stocken förblev därför halvt nedsänkt i brunnen, och senare generationer byggde en paviljong över brunnen och gav den namnet ”Gudomliga teleportationsbrunnen.”

Hjälpte gammalt par på “Solfjädersgränd”

Gatan “Solfjädersgränd” i Hangzhou berättar en annan historia om Ji Gong.

Det var en gång en gata utan namn där många fattiga människor levde. Bland dem var ett gammalt par med en liten affär där man tillverkade, reparerade och sålde solfjädrar, men det var svårt få det att gå ihop. De led av fattigdom och hunger.

En dag kom en fattig munk i slitna lumpor in i det gamla parets lilla affär och lämnade sin solfjäder för reparation. Den gamle mannen tittade på den trasiga solfjädern och konstaterade med ett bittert leende att den var för sliten för att repareras. Men innan han hann säga något hade munken försvunnit. Fastän paret var mycket fattigt hade de medkänsla med den fattige munken och beslöt att byta ut den mot en ny solfjäder utan att tala om det för honom.

När munken kom tillbaka två timmar senare överlämnade det gamla paret en helt ny solfjäder till honom. Munken blev överraskad av den nya solfjädern och lämnade pengar för reparationen. Efter att ha klivit ut genom affären vände sig munken om och viskade något till dörren med ett leende.

Det gamla paret fann att verser (skriftrullar) satt på dörren. Där stod: ”Utmärkt hantverk kommer av hårt arbete och gott hjärta” och ”Vacker solfjäder finner välstånd och rikedom i konsten”.

Historien spreds och många personer besökte affären. Det gamla parets verksamhet gick bra och de behövde inte längre bekymra sig om mat för dagen.

Folk förstod att det var Ji Gong som var munken och sedan dess kallas gatan för “Solfjädergränd”.