Att besöka Marazionstranden i stark nordvästlig vind rekommenderas inte. I sann brittisk anda tog vi fram vårt pop-up tält, plattade till det och tyngde ner picknickfilten och våra väskor.

Med vinden piskande i håret och sand som blåste oss rakt i ansiktet, försökte vi göra sandslott och njuta av utsikten i minst en halvtimme innan vi slutligen gav upp, och grävde fram picknickfilten för att istället ta itu med något mindre ansträngande.

Intill Mount’s Bay som ligger mittemot Marazion, ligger ett av Cornwalls mest kända landmärken – St Michael’s Mount. Högst uppe på den konformade ön finns ett imponerande granitslott med anor från 1100-talet. Myter och legender omger berget, inte minst historien om en jätte som hette Cormoran och som sägs ha byggt och bott på ön för många år sedan. Enligt legenden skulle jätten ha stulit alltför många kor från lokalbefolkningen och lurats att trilla i en grop och blivit dödad av en bypojke vid namn Jack.

The Mount har fått sitt namn efter legenden då ärkeängeln Sankt Mikael uppenbarade sig för en fiskare år 495 e.Kr. Sedan dess har platsen varit målet för många pilgrimsfärder.

För att komma till ön kan man vandra längs en cirka 300 meter lång vägbank av kullersten. Men det funkar bara när det är lågvatten och dagen då vi var där hade tidvattnet dragit in. Vi begav oss ner till Gwelva för att ta en av de många småbåtarna som fraktar människor fram och tillbaka till The Mount.

En kanon från en fransk fregatt som havererade under Napoleonkrigen. (Foto: Trevor Piper / Epoch Times)

Vinden hade rört upp vågor, vilket gjorde den korta överfarten till en spännande berg-och dalbanetur. Min son och jag klamrade oss fast vid husfar, som hävdade att detta bara var en lätt dyning, samtidigt som vi närmade oss hamnens granittrappor.

Tillbaka på torra land var min rygg våt av allt vatten som sprutat upp, och därför sökte vi skydd i National Trust Sail Loft Restaurant. Restaurangen som har en vacker utsikt över havet, serverade rätter tillagade av lokala och säsongsbetonade råvaror, inklusive nyfångad fisk. Två korniska piroger och en Kid’s lunchbox senare, var vi redo att ta itu med klättringen upp till slottet.

De branta trapporna och kullerstensvägarna löpte genom den trädbevuxna sluttningen och granitblocken, varav en var märkt med ”jättens hjärta”. Utsikten över bukten blev mer hänförande ju högre upp vi klättrade. På toppen möttes vi av ett artilleri av kanoner som vaktade ingången till slottet – en kvarleva från Rosornas krig (1473) och inbördeskriget (1642-1646).

Översatt från engelska

Del 2 klicka här