Från värmen i sin mammas livmoder och knappt sju dagar gammal packades Shaeli upp på en släde och kastades ut i den arktiska kylan för att för första gången smaka på den snöiga och isiga vildmarken.
– Hon var inte hemma på två veckor, sade Frank Pokiak, Shaelis farfar. Jag antar att det är hälsosamt för henne… landet är så tröstande.
Pokiak, 53, har typiska rösten av en inuitjägare. Han är jägare, fiskare och ordförande i Inuvialuits spelråd i Tuktoyaktuk, eller ”Tuk”, som han kallar det. Under en telefonkonversation minns han nostalgiskt den två veckor långa jaktexpeditionen tillsammans med sin sondotter för ungefär 14 år sedan. Och även om han njuter av friheten i det storslagna Tuk så vet han att hans forntida land mår dåligt.
Det finns fyra inuitsamhällen längs Kanadas norra kustlinje: Inuvialuit, Nunavut, Nunavik och Nunatsiavut (f.d. Labrador). Enligt statistik från 2001 finns det över 45 000 inuiter i Kanada. De har sitt ursprung i Sivullirmuiterna (de första människorna) som korsade Berings sund från östra Sibirien till Alaska och sedan Kanada för 8 000 till 18 000 år sedan.
Tuktoyaktuk har en befolkning på cirka 1 000 personer och ligger i regionen Inuvialuit i Nordvästra Territoriet. Det är beläget vid Beaufortkusten, öster om floden Mackenzies delta och 1 135 kilometer nordväst om Yellowknife.
I tusentals år har det inuitiska folkets historia muntligt vidarebefordrats genom legender, myter och folklore. De senaste kapitlen berättar en oroande historia – en modern berättelse om global uppvärmning. Pokiak ser med förakt på när Tuks berömda pingos – massiva kägelformade kullar som förut visade riktningen – försvinner när de spolas bort av den smältande permafrosten. För jägare som Pokiak innebär förlusten av pingos att mista en del av sitt liv.
Det finns 1450 pingos i Tuk – den högsta koncentrationen i världen. Iskullarna växer och existerar endast vid permafrost och de är hundratals eller tusentals år gamla.
Pingos visade vägen för oss när vi reste. De var mycket sköra och man kan inte störa dem för mycket, säger Pokiak, som jagar ren, val, björnar, vattengäss och fisk för att förse de äldre i hans samhälle med mat under året.
Likt urinvånare i mer gästvänligt nordamerikanskt klimat slösar inte inuiterna bort någon del av djuret. Till och med underkläderna tillverkas av fågelfjädrar för att hålla värmen maximalt i det brutala arktiska klimatet.
Tuk är ett område som man bara kan nå från luften, och trots att hundslädarna så gott som helt lämnat plats för snöskotrar använder man fortfarande mestadels beprövade traditioner, på grund av att de fungerar kort och gott. Under tusentals år har djur och infödda människor levt självständigt och tillgodosett alla sina behov i det karga landet och i havet. Och mer än tusen kilometer från en av Kanadas mest avlägsna städer är det inte lätt att leva ett modernt liv. Till exempel kostar mjölk och äpplejuice uppemot 6 dollar per liter.
Idag hotas inuiternas gamla livsstil av modern industri och global uppvärmning. Inte bara de vägvisande dingos tonar bort; också polarbjörnar och andra djurarter befinner sig på gränsen till utrotning. Enligt doktor Robert Corell, ordförande i amerikanska meteorologiska sällskapet, kan polarbjörnar och eurasiska rådjur komma att utrotas inom ett århundrade.
-Inte ens professionella jägare kan längre förutspå vinden och vädret längre, säger Cathleen Knotsch, forskare vid Inuit Tapiriit Kanatami (ITK) i Ottawa.
Den snabba upplösningen av den arktiska livsstilen som orsakats av utsläpp av växthusgaser söderut har blivit en allvarlig fråga för några av världens ledande experter på klimatförändringar. De är över 300 till antalet och efter önskemål från regeringar i åtta arktiska nationer – Norge, Sverige, Finland, Danmark, Island, Kanada, Ryssland och USA – och deras urinvånare, släppte de en omvälvande rapport förra året vid namn ”Påverkan från ett uppvärmt Arktis”.
Corell, som också ledde den rapporten och för närvarande är en av Bushadministrationens rådgivare i klimatfrågor, kallar den globala uppvärmningen för ett ”Supertankerproblem”.
– Invånarna i Norr träder in i okända vatten, säger han.
– Vi vet inte om det samhället kommer att bestämma, får en katastrofal påverkan… men varje kultur på planeten jorden har rätt att överleva och vi, som har del i förlusten av deras kultur, har ett ansvar, säger Corell.
Vad händer då när en kultur som praktiskt taget varit fastfrusen i tiden under tusentals år plötsligt ser att det land som försörjt dem börjar smälta bort? Det är en fråga vi alla bör hålla ögonen på. Trots allt har de norra delarna liknats vid en kanariefågel i en kolgruva, som varnat för att farorna kommer söderut.
