Under senare år har kinesiska myndigheter börjat offentliggöra dödssiffror efter kolgruveolyckor. Samtidigt som de erkänner att flera tusen människor dör årligen menar observatörer att den verkliga siffran är avsevärt mycket högre.
De officiella siffrorna avslöjar att antalet dödsfall i gruvolyckor är vida högre än alla andra världens länder. Gruvarbete i Kina har blivit ett av de farligaste arbetena i världen.
Nyligen skrev en av VOA:s lyssnare i Kina ett brev till VOA som berörde en gruvolycka i Shandongprovinsen. Författaren, en man vid namn Feng, berättade om de kinesiska myndigheternas hantering av översvämningsolyckan i Huayuansgruvan i Shandong, vilken ledde till 170 gruvarbetares död.
Feng skriver: ”När den första gruppen arbetare kom ut ur gruvan hade vattennivån därinne redan nått till vaderna. Trots detta skickade företaget ner ännu en grupp arbetare och efteråt kallades olyckan för en naturkatastrof.”
De döda gruvarbetarnas familjer skulle få 170 000 yuan (ungefär 170 000 kr) i kompensation, men företagets ledare förskingrade pengarna. Som en konsekvens uppstod dagliga protester från 350-400 anhöriga utanför gruvföretagets kontor. Den lokala regimen mobiliserade då ett stort antal poliser för att trycka ner protesterna och skickade personer för att övervaka varje död arbetares familj.
Enligt Feng är hanteringen av gruvan omänsklig. Gruvarbetare tvingas arbeta övertid men får aldrig någon kompensation. Det är vanligt att arbetsdagarna är över 12 timmar och utan raster.
I sitt brev skriver Feng: ”Enligt gruvans bestraffningsregler är straffet för att komma försent 20 yuan (20 kr) och straffet för att missa ett pass 100 yuan (100 kr) vilket är stora summor i relation till arbetarnas inkomst.”
Under senare år har kolutvinning varit mycket lönsamt, ändå har lönerna inte höjts. Feng skriver att arbetarnas förbund har till uppgift att försvara arbetarnas rättigheter, men att det nu står på företagets sida och hjälper det komma på ursäkter för bevakningen av familjerna.
Feng berättar i sitt brev att i syfte att hindra arbetarna från att protestera har man skickat dem i busslaster till andra gruvor i Shaanxi, Shanxi, Xinjinag och Inre Mongoliet.
”De gruvarbetare som förflyttades har inte några försäkringar. De lever i tält och livnär sig på pickles varje dag.”
Brevet avslutas med att berätta om de som klagat till högre nivåer men inte fått något svar. Några återvände hem utan tillstånd och blev omedelbart avskedade.
