- Produktionsår: 2011
- Produktionsland: Norge/Tyskland
- Originaltitel: Hodjegerne
- Regi: Morten Tyldum
- Medverkande: Aksel Hennie, Synnöve Macody Lund, Nikolaj Coster-Waldau, Eivind Sander m fl.
- Kommer ut: 120307
Det här är en av årets hetaste skandinaviska filmer. Som alltid när det gäller skandinavisk thriller var jag lite skeptiskt när jag skulle se denna film. Men det visade sig vara en riktigt tät och spännande thriller, som kan mäta sig med nästan vilken annan film som helst inom genren.
Filmen handlar om Roger Brown(Hennie), en man med dålig självkänsla som jobbar som headhunter. Eftersom han lever över sina tillgångar, extraknäcker han även som konsttjuv. När han, genom sin fru, Diana(Lund), kommer i kontakt med Claes Greve(Coster-Waldau), ser han en möjlighet att göra sitt livs stöt då det sägs att Greve har en väldigt värdefull tavla i sin ägo. Det hela utvecklas dock till en dödlig katt- och råttalek när Greve får upp spåret på Brown. Det visar sig nämligen att Greve jobbat som legoknekt med specialisering på spårning.
Det är, som sagt, en väldigt tät film. När vi ska göra thriller eller action i Skandinavien har vi ungefär en tiondels så mycket pengar att jobba med som Hollywood (om ens det). Det är därför det ofta blir så misslyckat med skandinavisk action. Typexemplet på detta är ”Hassel/Förgörarna” (Mikael Ruttkay Hylin, Sverige, 2000). Men om man kan, som i Tyldums fall, lära sig att hålla sig inom sin budgets ramar, så kan det bli väldigt spännande utan de dyra effekterna. Tyldum använder sig av gamla beprövade knep som fortfarande fungerar. Som när Greve jagar Brown på Norges vägar och Brown tar till allt mer desperata knep för att fly från den forna legosoldaten. Ett av dessa knep involverar ett utedass och en toalettrulle som andningsrör.
Filmbolaget Summit Entertainment köpte rättigheterna till den amerikanska nyinspelningen innan denna film ens släppts på bio. Detta var ett smart drag, då detta sannerligen är en riktigt bra film, som man kan tjäna grova pengar på i en amerikansk produktion. Som vanligt förstår jag dock inte poängen med att spela in samma film en gång till, fast på engelska. För den här filmen kan, som sagt, mäta sig med vilken amerikansk thriller som helst.