Inkluderande tillväxt, grön energi, mer handel och steg på väg från hantering av finanskriser till en mer långsiktig planering. Det är de officiella målen för 2016 års G20-möte i kinesiska Hangzhou. Och skulle det inte vara fint om världens ledare, när de träffas 4-5 september, bara kunde glömma de stora ekonomiska bekymren och istället fokusera på den blomstrande framtid?

”Kinas ledarskap har styrt debatten till att underlätta för G20 att förflytta sig från en kortsiktig hantering av finanskriser till ett mer långsiktigt utvecklingsperspektiv”, sade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon till kinesiska reportrar i New York 26 augusti, enligt den statliga nyhetsbyrån Xinhua.

Men verkligheten fungerar inte riktigt så och stora spänningar ligger redan under ytan, särskilt gällande värdlandet. Förutom en rörig situation i Sydkinesiska sjön har Mittens rike en ekonomisk kris att hantera på hemmaplan.

Vare sig västvärlden eller Kina vet hur man ska handskas med Kinas överkapacitet och skuldproblem utan att ruinera världshandeln och störa globaliseringen – låt vara att man stödjer inkluderande tillväxt och grön energi.

”Ilsket på nästan alla”

– Kina är för närvarande ilsket på nästan alla. För Kina är detta ett minfält, sade en Pekingbaserad västdiplomat till den amerikanska nyhetstidningen Fiscal Times.

Trots Kinas relativt stängda finanssystem är tillväxten i många andra länder, som Brasilien och Australien, beroende av Kinas stora konsumtion av bland annat råvaror. Ytterligare andra länder, som USA, är inte lika beroende av kinesiskt kapital, men har blivit vana vid att handla obligationer och fastigheter i New York mot kinesiska lågprisprodukter.

Idealiskt sett skulle väst uppmuntra Kina i sin officiella strävan att reformera och balansera ekonomin, från tillverkning för export och investeringar i infrastruktur till en mer service- och konsumtionsdriven ekonomi.

USA:s och de flesta europeiska länders handelsunderskott mot Kina skulle minska. Den kinesiske konsumenten skulle ha mer pengar att handla för hemmavid och Kina skulle importera produkter och tjänster istället för råvaror.

”Stått emot frestelserna”

– De nödvändiga strukturreformerna skulle göra Kina till världens största konsumentmarknad. Alla andra ekonomier skulle dra nytta av det, skrev den oberoende ekonomen Andy Xie nyligen i den Hongkongbaserade nyhetstidningen South China Morning Post.

Kinesiska ledare och statlig media har upprepade gånger understrukit att de står bakom detta mål.

”Det som behövs är inte tillfälliga lösningar. Min regering har stått emot frestelserna med kvantitativa lättnader och devalvering av valutan. Istället väljer vi strukturella reformer”, citerade Xinhua premiärminister Li Keqiang som också sade att landet inte har någon plan B.

Regimens ledare Xi Jinping underströk även han denna betydelse, vid ett möte med den centrala ledningsgruppen för reformarbetet.

”Landet borde ha mer fokus på ekonomiska reformer och förbättra grundläggande mekanismer som stödjer denna genomgång”, skrev Xinhua om ett uttalande som släpptes av gruppen.

Blir hög arbetslöshet

Hur som helst har inte hela Kina följt med i dessa reformer, som skulle orsaka kortsiktig oro och kanske tumult. Lokala regeringar är heller inte beredda att hantera den arbetslöshet som skulle följa.

Upp till 6 miljoner människor skulle förlora sina arbeten vid ett genomförande av regimens balanseringsprogram och den officiella arbetslöshetsnoteringen skulle kunna nå 12,9 procent, enligt en rapport från det brittiska analysföretaget Fathom Consulting.

Till exempel. Hebei-provinsen antas stänga ned den stålproducerande kapaciteten med 18,4 miljoner ton under 2016. I slutet av juli hade man bara klippt av 1,9 miljoner ton, enligt den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.

Ekonomierna i Australien, Brasilien, Ryssland och Sydafrika är alla stora exportörer av bruksvaror och råvaror. De bromsar nu in på grund av att den kinesiska importen har kollapsat – den föll med 14,2 procent bara under 2015, enligt Världshandelsorganisationen (WTO).

Under 2015 kraschade världens samlade import av handelsvaror med 12,4 procent och samma siffra för exporten var 13,5 procent.

Denna kollaps i världshandeln skedde innan Kina började implementera sina mål att minska överkapaciteten, liberalisera kapitalmarknaden och låta valutan flyta.

Kina har köpt tid genom att puffa ut krediter i ekonomin, som har använts till satsningar på infrastruktur genom statligt ägda företag och lokala regeringar. Detta medan de privata företagen har kastat in handduken.

Kina har också sagt till sina banker att inte driva förfallna företag i graven, utan att istället göra deras lån till eviga eller att förvandla skulden genom värdepapperisering.

Den verkliga frågan som väst och Kina borde ställa sig är hur stor plåga man kortsiktigt klarar för att nå Kinas reformmål och uppnå en balanserad konsumtionsekonomi.

”För att undvika en finanskris, som inte vore bra vare sig för Kina eller världen, måste regeringen strama upp med budgetrestriktioner, låta en del företag gå i konkurs, erkänna förlusterna i finanssystemet och rekapitalisera banker vid behov. … Historien visar att det är vettigare att hjälpa de berörda arbetarna och samhällena än att försöka hålla liv i företag som ändå inte har någon förutsättning att lyckas”, uttalade sig den amerikanska tankesmedjan Brookings Institution i en ämnesrelaterad text.

Rogers efterlyser marknadskrafter

De föreslagna botemedlen skulle långsiktigt vara bra för både Kina och övriga världen. Men de kan inte genomföras utan att kortsiktigt uppröra det globala finansiella systemet.

Den välkände investeraren och miljardären Jim Rogers pekade på huvudfrågan i en intervju på RealVisionTV.

– Jag skulle gärna se mer av marknadskrafter överallt, även i Kina. Om det händer kommer vi att få se större svängningar av värdet på valutan, sade han.

Skadligt för världshandeln

Det som låter oskyldigt kommer dock att bli än mer skadligt för världshandeln och det globala finansiella systemet. Om Kina vill realisera de förluster som ansamlats under 15 år med snedfördelning av kapital – så skulle man behöva rekapitalisera bankerna med ungefär 3 biljoner dollar.

Det är omöjligt att göra detta utan ett kraftfullt ingrepp från centralbanken, av den typ som Li Keqiang vill undvika. Å andra sidan kommer kinesiska sparare annars att vilja föra ut mer pengar utomlands för att bevara köpkraften från sin valuta.

Bara under 2015 förlorade Kina 676 miljarder dollar genom kapitalutflödet, huvudsakligen för att privatpersoner och företag vill sprida sitt sparande. Större delen är annars uppbundet i det kinesiska banksystemet.

Krävs 20-procentig devalvering

Om Kina i en större skala skulle återställa företagsskulder och rekapitalisera bankerna kommer valutan att devalveras med minst 20 procent, enligt de flesta experter.

Men då Kina är en så stor aktör, genom att exportera och importera varor och tjänster för 4 biljoner dollar under 2015, skulle en 20-procentig nedskrivning av den kinesiska valutan förstöra den nuvarande prismekanismen för importörer och exportörer runt hela världen – ett ömsesidigt men garanterat förstörelsescenario.

”Det är jordens undergång. Euron bryter samman, det finns ingen euro i ett sådant scenario. Allt går in i väggen. Det finns ingen morgondag när Kina har devalverat med 20 procent, deras andel av världshandeln har aldrig varit högre. … Man skulle förstöra den globala tillverkningen”, sade Hugh Hendry, chef på hedgefonden Eclectica Asset Management, till RealVisionTV tidigare i år.

För Kina självt skulle en devalvering innebära att nödvändigheter blir ännu dyrare för den stora delen av befolkningen – och Kina är en nettoimportör av livsmedel. Detta skulle skapa ytterligare en social oro ovanpå trycket från en hög arbetslöshet.

Så Kina är fördömt om man gör något – och fördömt om man inte gör något. Inte heller väst kommer att tjäna på ett snabbt men plågsamt devalveringsscenario – men är inte i skick att kunna erbjuda så mycket till alternativ.

Ett annat alternativ, som förmodligen diskuteras bakom stängda dörrar på G20-mötet, är ett Japan-scenario. Kina realiserar då inte de dåliga skulderna, fortsätter att hålla zombieföretag vid liv och hindrar att pengar förs utomlands – alltså misslyckas med sin egen reformagenda.

G20 har erkänt misslyckande

”Istället för ett snabbt ingrepp kommer en inställning om gradvisa förändringar att leda till en förlängd period av överkapacitet, inflationsmotverkande åtgärder och att man inte vill ha nominell tillväxt och avkastning i ekonomin”, kommenterar den amerikanska investmentbanken Morgan Stanley.

Kina, västvärlden och Japan delar samma problem med en överdriven skuldsättning – och har ingen väg ut för att bli av med skulderna. Genom att inte ens nämna dessa verkliga saker som står för dörren, utan istället väljer ”må bra”-ämnen, har G20 redan erkänt ett misslyckande i att finna en lösning på problemen.