– Änglarna skriver inga böcker, sade den exilrumänske författaren Norman Manea i en debatt på årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg.
De himmelska varelserna skriver åtminstone inte om livet på jorden, om de missförhållanden och orättvisor som behöver belysas och korrigeras. Dessa obekväma böcker, som makthavarna inte vill ska skrivas, måste människorna skriva själva, slog Manea fast. Och bland människorna är det författarna som har ansvaret att skriva böckerna.
Fängslade författare uppmärksammas i Sverige
Efter att som barn av judisk härkomst ha överlevt ett nazistiskt koncentrationsläger i Ukraina uthärdade Norman Manea Rumänien under kommunistregimen innan han 1996 tvingades lämna landet, för att nu leva i USA. Han har skrivit om dessa upplevelser i flera böcker och har länge nämnts i spekulationerna om troliga Nobelpristagare.
En författares närvaro eller frånvaro i en situation, som i Rumänien under kommunismen, kan i sig vara en politisk handling. Manea har erfarenhet av båda perspektiven. I en debatt med landsmannen Mircea Cărtărescu, även denne nämnd som potentiell Nobelpristagare, pratade Manea om betydelsen av författarens engagemang i den publika debatten.
Om författare ska kunna, och orka, skriva sanna böcker om verklighetens förtryck, måste de uppleva en väsentlig form av frihet, den inre friheten, sade Mircea Cărtărescu.
I Rumänien var det den inre friheten som höll såväl författare och konstnärer som vanligt folk vid liv under de svåra åren. Behovet att skydda den egna integriteten är stor för alla författare och ännu större för dem som verkar i förtryckande samhällen. Där försöker makten köpa tystnad av dem som skulle kunna säga något. De dränks i privilegier eller kastas i fängelse.
Manea hävdade att det inte finns något försvar för de författare som ger efter påtryckningar från förtryckarregimer, som låter sig tystas med privilegier eller bistår makten med sitt hantverk.
Man kan bara hålla med. Men problemet är större än så. Även i demokratiska västländer hindras författare och journalister från att skriva de verkligt angelägna texterna. Kanske inte av yttre makter men av sig själva. Det kan bland annat bero på att man vill skriva ekonomiskt framgångsrika storsäljare. Då får man välja sina ämnen med stor noggrannhet och inte i onödan trampa makthavare på tårna. En annan orsak kan vara att man inte kommer åt den information som krävs, eller ens känner till grundläggande fakta i målet.
Så är fallet med mycket av den rapportering vi svenskar och andra västerlänningar får från Kina. Allt som kommer via de officiella kanalerna måste passera kommunistregimens nålsöga. Informationen filtreras dels genom regimens censur av de egna medierna, dels genom utländska journalisters självcensur. De är väl medvetna om att tillstånd kan dras in och kontaktnät försvinna, om de tar upp fel saker eller anlägger fel infallsvinklar på känsliga frågor.
Det är därför vi så sällan får läsa om förföljelsen av Falun Gong i Kina. Ingen vågar rapportera om den.
Åtta skäl till att läsa böcker regelbundet
Men det finns de som vågar utmana även den kinesiska regimen. Epoch Times kinesiskspråkiga redaktion gav 2004 ut en serie ledarartiklar med namnet Nio kommentarer om kommunistpartiet, vilka tidigare nämnts på denna plats. I dessa texter får man veta det man inte får veta någon annanstans. De berättar det ingen annan vågar berätta.
Med publicerandet av Nio kommentarer gjorde kinesiskspråkiga Epoch Times exakt det en författare ska göra: tog del i samhällsdebatten, avslöjade missförhållanden och utmanade makten. Gjöt mod i och befriade människor med sina ord. Det ledde till en flodvåg av avståndstaganden från partiet. Cirka 150 miljoner kineser har avsagt sig medlemskapet i partiet eller dess underorganisationer i den globala tuidangrörelsen.
Tack vare att författarna skrev om det som måste skrivas om, har miljontals kineser kunnat bli friare människor. De var inga änglar, de gjorde bara sitt jobb.
