I filmatiseringen av det forntida hjälteeposet Beowulf, får vi träffa den legendariske vikingen som i en tid fylld av hjältar och monster, äventyr och tapperhet, träder fram för att rädda det danska kungadömet från att utplånas av ett gudalöst monster. I gengäld får den tappre Beowulf, full av självsäkerhet och ambition, tillträde till tronen.

Det mest anmärkningsvärda med filmen Beowulf är inte den stjärnspäckade rollistan med Ray Winstone, Anthony Hopkins, John Malkovich och Angelina Jolie. Det är i stället regissören Robert Zemicks unika teknik som skapar film genom en grön duk, förinspelade mänskliga rörelser och digital animation. Detta såg vi tidigare i filmen Polar Express med en animerad Tom Hanks i huvudrollen.

Tekniken ger en helt ny frihet för kameran att röra sig på ett sätt som inte kan uppnås i konventionell filmproduktion. Figurerna är näst intill verkliga och det enda som inte lyckats fullständigt är karaktärernas ögonuttryck. Dessa är fortfarande livlösa och når inte ända fram.

Det anglosaxiska eposet Beowulf handlar om nordiska händelser i forntiden och skrevs någon gång under perioden 700 – 1000. Manuset har såklart anpassats för film, men behåller den ursprungliga tonen. Det har blivit en saga om mystik och monster, svärd och trollkarlar, om tapperhet och ära. Det är en fantasifull berättelse och en visuell fest för ögat, en bioupplevelse som inte liknar någon annan.

Trots de animerade karaktärerna är filmen ingenting för barn. Den är naken och rå, och blod och inälvor exponeras gärna i stridsscenerna. Ibland är filmen som en ekivok komedi och har en typ av märklig humor och verkar inte ta sig själv på alltför stort allvar.

Läs den engelska recensionen här