Färden till Västern är en av fyra stora enastående klassiska romaner i kinesisk litteratur. Den här äventyrsromanen anses allmänt vara skriven av Wu Cheng’en som levde under Mingdynastin på 1500-talet. Romanen handlar om Tangmunken och hans tre lärjungar som reste från Kina till det land som nu heter Indien, på jakt efter de heliga buddhistiska skrifterna.

En brokig skara av demoner och onda andar vilseleder och jagar munken och hans elever. Några försöker locka sällskapet med frestelser som rikedom eller skönhet. Men till slut triumferar pilgrimerna. De kommer tillbaka till Kina med de heliga skrifterna och kan återvända till sina rättmätiga plats i himlen.

Nu fortsätter vi presentationen av de resterande pilgrimerna Galten och Sandmunken. Länk här till del 1.

Den liderlige Galten. Illustratör Kiyoka Chu, Epoch Times

Galten (Bajie Zhu)

Galten, en av de mest minnesvärda karaktärerna ur Färden till Västern, var en gång amiral med över 80 000 sjömän under sig i himlen. Men när han en gång blev full, gjorde han närmanden mot mångudinnan och förvisades till de dödligas värld. Där föddes han som en gris med människokropp.

Galten installerade sig i en grotta i Fulingberget. En dag råkade gudinnan Guanyin passera förbi. Hon övertygade den ångerfulle Galten om att bli munk och delta i sökandet efter de heliga skrifterna. ”Vänta på de andra pilgrimerna”, sade hon till honom.

Men den liderlige Galten hade svårt att förändra sig. Han gick till en närbelägen by där han försökte kidnappa en ung dam. Han planerade att tvinga henne att gifta sig med honom.

Just i det ögonblicket passerade Apkungen och Tangmunken förbi på sin resa. När Apkungen fattade vad Galten hade för onda planer, började han slåss med honom och Galten besegrades. Då upptäcktes att det var meningen att han och Apkungen skulle vara bröder på samma resa. Galten omvände sig till buddhismen på momangen, och blev Tangmunkens lärjunge. Galten fick namnet Bajie vilket betyder ”åtta förbud”.

Galten var känd för att vara lat och glupsk, och värst av allt, lössläppt. Till och med efter tio års andlig kultivering under pigrimsfärden, var han fortfarande ovillig att släppa taget om dessa begär. Efter avslutat uppdrag gavs han därför bara den ringa titeln ”det himmelska altarets budbärare”.

Sandmunken. Illustratör Kiyoka Chu, Epoch Times

Sandmunken (Wujing Sha)

Sandmunken är den tredje av Tangmunkens lärjungar och han var ursprungligen en himmelsk general. Han förstörde en värdefull vas och straffades av Jadekejsaren. Efter att ha drivits ut ur himlen reinkarnerade han på jorden som en fruktansvärd människoätande sanddemon. Han levde i den strömmande sandfloden.

Han såg rätt kuslig ut med sitt röda skägg. Han var delvis skallig och hade ett halsband gjort av dödsskallar vilket fick honom att se ännu kusligare ut.

Senare kom gudinnan Guanyin för att rekryterade Sandmunken, för att hjälpa Tangmunken under resan västerut, i utbyte mot att hans lidande lättade. Sandmunken omvändes också till buddhismen och gavs namnet Wujing vilket betydde ”vakna till renhet”.

Under pilgrimsfärden kom hans goda simförmåga till stor nytta. Han bar alltid med sig en liten kalebass, som han kunde förvandla till att bli stor nog att korsa floder i.

Även om Sandmunkens färdigheter i slagsmål inte var lika stora som Apkungens eller Galtens, var den tredje lärjungen ändå en stor krigare som kunde skydda Tangmunken, för han kunde använda sitt intellekt såväl som sin styrka för att slå fienden.

Sandmunken var faktiskt en godhjärtad och lydig person och var mycket lojal mot sin mästare, Tangmunken. Bland de tre lärjungarna var Sandmunken den artigaste och mest förnuftige. Vid resans slut omvandlade Buddha honom till en Arhat med gyllene kropp.

I denna symbolrika roman är de vedermödor pilgrimerna möter metaforer för prövningarna som man måste ta sig igenom på en andlig resa.