En 60 sekunder lång film om Kina har visats på Times Square i New York sedan den 17 januari, som ett led i Hu Jintaos besök i USA. Kortfilmen var inte billig; den är en del av ett mångmiljardprojekt för att putsa upp kommunistkinas offentliga image. Den tycks dock inte haft avsedd effekt.
Filmen producerades av det statliga rådets informationsbyrå, som även går under namnet byrån för utlandspropaganda, och visar basketspelaren Yao Ming och andra kinesiska kändisar. De står och ler mot kameran medan känslosam musik spelas i bakgrunden. Skärmen blinkar och andra kändisar dyker upp. Kameran zoomar in och ut, och rött är den dominerande färgen.
Filmens visningsschema är ambitiöst. Den visas 15 gånger i timmen från 6 på morgonen till 2 på natten, sammanlagt 8 400 gånger de närmaste fyra veckorna. En 30-sekundersversion av filmen började visas på CNN för flera dagar sedan och kommer även den visas i 4 veckor.
Två saker har uppmärksammats: Den enorma kostnaden för filmen och det ljumma mottagandet.
Apple Daily rapporterade den 14 januari att utifrån standardpriser på amerikanska tv-stationer så har personer från den kinesiska reklambranschen beräknat att prislappen för visningarna kan överstiga tio miljoner dollar per månad. Dessa pengar antas komma från de kinesiska skattebetalarnas fickor.
2009 rapporterades att budgeten för den ”externa propagandakampanjen” man satt igång skulle hamna på 45 miljarder yuan. I den summan ingick en uppsjö statliga mediaprodukter, potentiella uppköp av utländska medier, Konfuciusinstitut och inte minst reklamkampanjer som denna.
Responsen har varit mindre entusiastisk så här långt, till och med i officiell kinesisk media. Den 23 januari presenterade statliga tv-bolaget CCTV några röster från New York-bor om vad de tyckte om filmen. En man nämnde de starka färgerna, men tillade ”Jag visste inte riktigt varför den var där”. En annan man var mer kluven.
– Om jag hade satt samman den där filmen hade jag uppskattat lite mer information om vilka de på filmen är, sade han.
Kommentatorer på nätet har varit mer frispråkiga.
Twitter var den första plats där man började plocka sönder filmen. Bland de kinesiska kändisansiktena kunde man konstatera att tre var amerikanska medborgare (tv-ankaret Chen Luyu, kompositören Tun Dun och kungfustjärnan Zhen Zidan) och minst tre andra är permanent bosatta i USA (volleybollstjärnan Lang Ping, basketstjärnan Yao Ming och skådespelerskan Zhang Ziyi). Dessutom fanns där ett antal Hongkongbor (pianisten Lang Lang, simhoppsstjärnan Guo Jingjing och Asiens rikaste man, Li Jiacheng, vars båda söner dessutom är kanadensiska medborgare).
Bei Feng, internetkommentator från Hongkong, tog tillfället i akt att skämta: ”Alla verkar ha missförstått kommunistpartiets intentioner med propagandafilmen. Den handlar inte om Kina utan är ett budskap om att de duktigaste kineserna skickas till USA. Kinesernas mål är att bli amerikaner.”
Michael Anti, känd kinesisk internetpersonlighet skrev: ”Att sända en film 300 gånger om dagen på samma plats är inte reklam, det är hjärntvätt.”
Västerländska Kinabloggare var inte heller särskilt imponerade. Charles Custer på China Geeks skrev: ”…alltsammans verkar vara ett kolossalt slöseri med tid och pengar…Svårt att veta säkert om regeringen egentligen bryr sig.”
Den 24 januari kom en ny, längre version, av filmen ut. Eric Fish, masterstudent i Peking, kallade den en ”PR-flopp” och skrev att den, liksom den kortare föregångaren, ”allvarligt ignorerar sin målpublik och framstår mer som en inhemsk propagandafilm. Den är full med tveksamma, missledande och direkt falska påståenden.”
Zhang Tianliang, professor på George Mason University, sade att Kinas problem inte är dess image, utan vad det faktiskt gör, särskilt kommunistpartiet. ”Bara för några dagar sedan rapporterade CNN om hur den kinesiske människorättsadvokaten Gao Zhisheng torterats. Den här typen av fall dyker upp hela tiden, och innebär att alla miljarder de spenderar på propaganda är pengar rakt i sjön.”
He Qinglian, välkänd politisk och ekonomisk kommentator i Kinafrågor, höll i stort med. I en artikel i ämnet skrev hon att det inte är propagandainitiativ uppifrån som bäst skapar ett lands image, utan att ett lands anseende borde vara ett organiskt resultat av dess politik och samhällstillstånd. ”USA:s image skapas inte av dess infomationsbyrå eller talesmän för Vita huset. Affärslogik kan aldrig ersätta kulturell logik.”
Det ”olycksbådande svarta moln” som hänger över Kina, i form av människorättskränkningar, korruption, gapet mellan rika och fattiga och miljöförstöring, kommer inte skingras så lätt av den här reklamfilmen, skrev He.
Kineser som är missnöjda med det rådande tillståndet brukar inte heller vara rädda att uttrycka sig på nätet. En användare skrev ”Åh, dom verkar väldigt lyckliga! Men jag är inte lycklig. Huspriserna är för höga, maten är inte säker, lagarna fungerar inte tillfredsställande, det är blodiga protester överallt och det finns ingen rättvisa i det här samhället.”
Den kinesiska statsapparaten låter sig dock inte bekomma. Biträdande chefen för byrån för utlandspropaganda, Wang Zhongwei, sade till Beijing News att efter att filmen spelat färdigt i USA kommer den visas i Europa, Latinamerika och mellanöstern. Den kommer även hamna på internet, sade han.
