Den falska propagandan lever vidare i Kina


En dag i slutet av 1971 vaknade Kina upp till ett förvirrande besked. Lin Biao, Mao Zedongs betrodde efterträdare hade i själva verket hela tiden varit en ”politisk svindlare”, en ”intrigmakare” och ”en man med utländska kontakter”. 

Enligt den kinesiska pressen låg han bakom planerna på en kupp för att döda Mao, men den hade avstyrts och Lin hade försökt fly till Sovjetunionen. På vägen hade hans plan kraschat. Det cirkulerade foton, men inget kunde någonsin bekräftas. Alla Lins revolutionära slagord övergavs, massmöten organiserades, sånger sjöngs och partiets tidningar ansträngde sig för att förklara varför ”överlöparen och förrädaren” Lins komplott inte upptäckts tidigare. 

Ingen kommer någonsin att få veta vad som egentligen hände Lin Biao. Somliga tror att Mao såg honom som ett hot och lät likvidera honom. Hans fall är bara ett i en lång rad av politiska trick som kunnat utföras tack vare en kontrollerad mediasituation och outröttlig propagandaverksamhet. Lins fall kan också bidra till förståelsen av de kinakommunistiska propagandakampanjernas gåtfulla och ofta dödliga värld. Den bygger på en form av massövertygelse som fortfarande existerar.  

Spola fram 30 år till den 31 januari 2001, en vecka efter det kinesiska nyåret, landets största högtid. Familjerna är samlade och alla är fortfarande hemma. Efter middagen slår många på det statliga tv-bolaget CCTV:s sändningar för att se det undersökande nyhetsprogrammet ”Fokus”. Den här dagen hade det till och med delats ut flygblad till familjer att de skulle titta på just det programmet.

Hundratals miljoner tittare blev förvirrade när de fick höra att vad de trott var en fredlig qigongmetod, Falun Gong, i själva verket var en ”ondskefull religion” vars medlemmar satte eld på sig själva. Myndigheterna visade ett 20 minuter långt program som förberetts en vecka, och visade personer som påstods vara Falun Gong-utövare som satte eld på sig själva den 23 januari. 

Historien hade många och uppenbara hål. En del var rent logiska: Om självförbränning var en del av Falun Gongs läror, varför var det här första gången en sådan skedde? Andra var rent skrattretande, som att antalet självbrännare ökat från fem i den första rapporten till sju i  de som kom en vecka senare. Rent praktiskt fanns det också hål. Philip Pan från Washington Post har bevisat att minst två av deltagarna inte var Falun Gong-utövare. Vissa hade brandsäkra kläder på sig och polisen kom snabbt springande med brandsläckare, som normalt inte finns till hands på Himmelska fridens torg. 

De här små problemen hindrade dock inte myndigheterna från att gå vidare med sina planer, som var ambitiösa:

Den efterföljande mediakampanjen fick den mot Lin Biao att verka ynklig. Dagarna efter incidenten fanns det mellan tre och fem artiklar i varje utgåva av den 24 sidor långa tidningen People’s Daily, som är att betrakta som partiets mediakanal. Under de första 18 månaderna av förföljelsen mot Falun Gong, som började den 20 juli 1999, publicerade People’s Daily 966 artiklar som ”avslöjade och kritiserade” Falun Gong. 2001 kom ytterligare 530. 

Falun Gong, en populär kinesisk andlig metod, förbjöds och förföljdes i Kina från 1999 i en kampanj som leddes av dåvarande regimledaren Jiang Zemin. Till skillnad från tidigare politiska massrörelser hade denna dock svårt att fånga allmänhetens intresse. Allt förändrades efter självbränningen. 

Detta var inte begränsat till People’s Daily. Epoch Times gjorde efterforskningar inför den här artikeln, eftersom det är 10 år sedan denna, den största politiska teaterföreställningen i modern kinesisk historia, ägde rum. När man granskade alla elektroniska databaser kunde man finna att propagandan om självbränningsincidenten inte bara fanns i tidningar och kommersiella såväl som akademiska tidskrifter, utan även i nationella och provinsiella årsböcker, ekonomiska rapporter, affärstidskrifter, hygienrapporter, kemiartiklar, utgivningar i samband med pensioneringar, grundskoleläromedel, manualer för lärarutbildningar och i princip varenda hörn av den tryckta världen i Kina under 2001 och de följande åren. 

Det mest effektiva budskapet kom dock via TV. Partiet gjorde bilderna av vad man hävdade var den brända 12-åriga flickan till centrum för kampanjen för att smutskasta Falun Gong. Många blev övertygade. Bildernas äkthet ifrågasattes dock när flickan i fråga, bara några dagar efter att hon skulle ha bränt sig själv och genomgått en trakeotomi, plötsligt sjöng framför kameran, vilket inte borde varit möjligt. Den kinesiska publiken exponerades dock inte för dessa motsägelser. 

Peter Zheng, Falun Gong-utövare som nu bor i Illinois i USA, var i Wuhu i Anhuiprovinsen vid den tiden. 

– De sände varenda dag, på i princip varje kanal, i en vecka lågt räknat. Andra program ställdes in på grund av det. Förutom självbränningen rapporterade de andra nyheter som var emot Falun Gong, såsom bekännelser, rapporter, undersökningar, mordfall, analyser från alla möjliga vinklar av kommunistpartiets rapporter, berättade han för Epoch Times. 

Efter den ursprungliga mediastormen minskade rapporteringen, men CCTV hamrade ut rapporter i ett stadigt tempo där man attackerade Falun Gong och berättade om självbränningarna. 

I mars 2002 sändes NTD Televisions prisbelönta dokumentär ”False Fire” som analyserade bristerna i självbränningshistorien och efter det ”tystnade” kinesisk statlig media i frågan enligt Sun Yanjun, som var biträdande professor i psykologi vid Capital Normal University vid den tiden. 

I Kina kombineras alltid partilinjens propaganda utåt med att man tystar andra röster. I fallet med självbränningen tilläts ingen oberoende undersökning, ingen oberoende tillgång till eller förhör av de påstådda offren och ingen kritisk analys i någon inhemsk media. Västerländska mediarapporter återupprepade ofta bara vad kinesisk media sagt. 

Falun Gong-utövare försökte presentera en alternativ version av vad som hände genom att hacka sig in på en tv-satellit och sända en dokumentär. Det slutade med att sex personer greps och mördades, däribland den unge radiologen Liu Haibo som fick en elektrisk batong inkörd i rektum (ändtarmen) och elchockades till döds, något som finns återgivet i Ethan Gutmanns detaljerade historiska mini-rapport som publicerades i Weekly Standard,

Översatt från engelska:” target=”_blank”>