En afrikansk kvinna som våldtogs av soldater framför sina barn har vunnit en fyra år lång asylstrid, mot ett system som veternanerna säger är prejudikat för offer för sexuellt våld.
Marrie Kaija kom till London för fyra år sedan. Hennes liv i Kongo hade vänts upp och ned i rebellmilisens händer.
Regeringen och oppositionsgrupper har utkämpat ett krig som ödelagt medborgarnas liv i efterdyningarna av folkmordet i Rwanda på 90-talet.
Under ett plundringståg i Kaijas by bröt sig soldater in i hennes hem och attackerade henne framför hennes barn. Då hennes svärfar ingrep och försökte stoppa dem högg de ihjäl honom med en machete.
I flera månader efteråt tvingades Kaija att gömma sig för milisen på ett fält, medan soldaterna drev iväg hennes man och barn.
Efter att ha beviljats asyl berättade hon för Epoch Times:
– Det är är inte slutet, jag måste fortfarande försöka hitta min man och mina barn.
Det var makens affärskollega som hjälpte henne att ta sig till Storbritannien. Hennes första asylansökan avslogs efter att rätten betvivlat både våldtäkten och att hon var från Kongo. Kaija överklagade beslutet.
Den nye domaren fann henne trovärdig och kritiserade myndigheterna för att ha avslagit hennes begäran så fort – men trots detta sades det att hon kunde skickas tillbaka till Kongos huvudstad, Kinshasa.
– Jag var väldigt besviken, berättar hon. När jag kom till England trodde jag att jag skulle skyddas, men från dag ett har jag utsatts för diplomatisk tortyr. Domaren sade att han inte ville veta vad som hänt mig, han ville bara att jag skulle svara på frågorna som han ställde.
– Då jag nekades asyl första gången ville jag ta mitt liv, eftersom jag visste vad som skulle hända ifall jag skickades tillbaka.
Kinshasa är beläget 160 mil från hennes hem och hon känner ingen där som skulle kunna hjälpa henne med mat och husrum, eller skydda henne från ytterligare våld. En ensam kvinna är mycket utsatt, menar hon.
Trots att det finns genusriktlinjer som talar om för domare att noggrant överväga hur kvinnor ska kunna ombesörja sig själva innan de dömer till ”internflykt”, anser hennes vänner att inget sådant övervägande gjordes i Kaijas fall.
En läkare oroade sig för hennes mentala hälsa och kontaktade ”Crossroads Women’s Centre” där stödgruppen ”Women Against Rape” (WAR) erbjuder afrikanska kvinnor som söker asyl efter våldtäkt hjälp.
– När jag beskrev hur jag våldtogs i åsyn av mina barn var de väldigt stöttande och hjälpte mig att åter ta upp min historia. De kontaktade mitt ombud som hjälpte mig att överklaga en gång till.
En representant från WAR, Sian Evans, tror att våldtäkt ofta inte blir ett giltigt skäl till asyl.
– Målet att deportera så många asylsökande som möjligt, oavsett hur orättvist det är, har resulterat i procedurer som är avsedda att göra det så svårt som möjligt att vinna ett asylärende i Storbritannien, säger hon.
– Istället för att erkänna de speciella svårigheterna som de som överlevt en våldtäkt står inför då de ska tala om det inträffade, tas dessa upp av myndigheterna och domstolarna för att avfärda kvinnornas berättelser.
Uppskattningsvis har hälften av de kvinnor som söker asyl i Storbritannien utsatts för våldtäkt. WAR har gett ut en rapport kallad ”Missbedömda våldtäktsfall: överträdelser av genusriktlinjerna och internationell lag i asylansökningar.” Den publicerades i december 2006 och visar på att Home Offices beslut i 88% av fallen misstrott kvinnors rapporter om våldtäkt.
I 43 procent av de överklagade fallen godtog man till slut kvinnornas berättelser om våldtäkt, men bara 23 procent av de kvinnorna fick skydd.
Enligt rapporten nekades de övriga skydd eftersom våldtäkten de överlevt avslogs som ”simpel lust”: det sågs som bråkiga soldaters agerande och inte förföljelse.
En talesperson från gräns- och immigrationskontoret säger:
– Det är inte sant att procedurerna gjorts för att göra det så svårt som möjligt att söka asyl i Storbritannien. Vi måste emellertid överväga varje ansökan för att bibehålla asylsystemets integritet i fallen som har verkliga skäl.
– Specialister i asylärenden som intervjuar påstådda offer för tortyr, såsom våldtäkt, följer Medical Foundations riktlinjer för omsorg för tortyroffer. Målsäganden görs väl medvetna om svårigheterna som de som fallit offer för tortyr står inför, speciellt det faktum att de kan finna det svårt att tala om sina erfarenheter.
