Det stinker. Fyra ton förstörd frukt dumpas här dagligen från en fruktmarknad i Sleman, Indonesien. Vilket resursslöseri tänkte två män från Institutionen Ingenjörshögskolan, Högskolan i Borås och såg till att två elever vid universitet Gadjah Madas i staden fick stipendier för att lära sig avfallshantering i Borås. Staden har under senare år blivit en internationell auktoritet på att hantera sopor, med en arbetsmodell som man nu sprider världen över genom bistånd och partnerskap med universitet.
Borås hade efter 20 år självt blivit effektivt i sin avfallshantering. Nu finns inte längre sopberget, allt tas om hand på ett eller annat sätt. Kvar av insamlade 200 000 ton sopor blir det bara 4 procent som hamnar på soptippen. Till exempel blir det av 30 000 ton rent biologiskt avfall 3 miljoner kubikmeter biogas som bland annat används i stadens bussar, sopbilar och taxibilar.
– Våra modeller bygger på att ge medborgarna förståelsen och få med dem på varför de måste sortera avfallet. Det är viktigt, säger Pär Carlsson, Borås Energi och Miljö, som har hand om vatten, el och avfall.
Denna effektivitet har uppnåtts tack vare att en en särskild grupp bildades i slutet av förra seklet med syftet att driva arbetet kring energi- och materialåtervinning och avfallshantering. I gruppen deltog universitet, Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP), stadens beslutsfattare tillsammans med Borås Energi och Miljö och ett antal andra företag. För att lösa problem och fatta beslut hade de den fördelen att alla aktörer fanns inom en radie av två kilometer.
Det blev en framgångsfaktor när universitet, kommun och näringsliv involverades i arbetet med att omvandla sopor till nyttigheter. Det visade att med tämligen små medel kan stora förändringar åstadkommas, vilket hade givit Borås en renare miljö och bättre levnadsvillkor. Detta kom att kallas för Boråsmodellen.
2006 fortsatte gruppen sitt goda samarbete i projektet Waste Recovery in Borås International Partnership, på initiativ av professor Mohammad Taherzade och forskningsprojektkoordinatorn Olle Engström, båda från Institutionen Ingenjörshögskolan, Högskolan i Borås. De båda hade besökt den indonesiska ön Java, världens folkrikaste ö där staden Sleman är belägen, och sett det ruttnande fruktberget.
Pär Carlsson till vänster och Gunnar Peters vd Borås Energi och Miljö tillsammans med professor Mohammad Taherzadeh, Institutionen Ingenjörshögskolan, Högskolan i Borås, i mitten, i Sleman, Indonesien. (Foto: Borås Energi och Miljö)
Olle Engström berättar att det är hett i Indonesien. Fruktmarknaden har inga kylmöjligheter utan frukten som fraktats dit på morgonen är redan dålig dagen därpå och måste slängas. Men avfallet skulle kunna omvandlas till biogas som sedan blir till elektricitet.
– Handlarna på marknaden skulle då kunna producera sin egen el och slippa köpa den. Det skulle inte längre stinka från fruktavfallet och inte släppa ut någon växthusgas. Miljön skulle bli bättre, säger han.
En åtgärd som boråsarna vidtog var att skicka två indonesiska elever till Ingenjörshögskolan i Borås för att förkovra sig i hur man omvandlar den värdelösa frukten till nyttig biogas. Men framför allt skulle de lära sig hur en biogasanläggning fungerar och lära sig att konstruera dem.
Waste Recovery etablerade inte bara kontakt med universitet Gadjah Madas, utan startade även ett projekt som involverade stadens styrande, näringslivet och även frukthandlarna i Sleman. De fick utbildning i grundläggande kretsloppsanpassning och miljökunskap.
De fick av svenskarna veta hur arbetsmodellen fungerar och hur de skulle arbeta för att upprätta regelrätt samarbete, både på hemmaplan, enligt arbetsmodellen, och med Waste Recovery. Här delade indonesiska myndigheter, universitet i staden och frukthandlarna erfarenheter och kunskaper och löste problem.
När eleverna från stadens universitet kom tillbaka från utbildningen i Borås visste de hur man tar hand om avfall och utvinner energin ur avfallet. De blev projektledare och ritade anläggningen.
Det finns många soptippar i Indonesien. Om man inte sorterar avfallet utan har lagt allt på en soptipp, en deponi, är allt man kan göra att starta en deponigasanläggning. Men det är ett oerhört resursslöseri, menar Pär Carlssson.
– I ett antal städer i Indonesien har vi både startat biogasanläggningar och deponigasanläggningar.
Projektet i Indonesien har inte kostat Borås stads skattebetalare eller Waste Recovery någonting, utan det är Sida och Tillväxtverket som har bekostat projektet. Det är alltså ett biståndsprojekt.
– För staden Borås har Waste Recovery betytt att vi har fått alla stadens politiker intresserade. De har sett alla fördelar med att vi kan lära oss massor på det här. Vi får minst 500 utländska besökare från hela världen som vill titta på våra biogasanläggningar och energianläggningar.
Det har också lett till att andra myndigheter och andra områden i Indonesien intresserar sig för vad Borås stad gör. Waste Recovery är inte heller bara partner i Indonesien för avfallshantering, utan också för Borås stads samhällsbyggande.
Dålig frukt ska bli biogas. (Foto: Borås energi och Miljö)
I staden Palu är Borås stad involverat i flera verksamheter för att bygga framtidens hållbara stadsutveckling. Det har med andra ord gett synergieffekter för många verksamheter i Borås, även för industrin uppger Pär Carlsson.
När Waste Recoverys första projekt i Indonesien invigdes förra året menade Sidas representant i Indonesien, Annika Siwertz, att Boråsmodellen är ett av de bästa exemplen hon sett på bistånd och att Sida investerade ”väldigt lite pengar”.
”Det handlar om att bana väg för partnerskap. Sättet att involvera universitet, kommun och näringsliv är en framgångsfaktor”, säger hon i en broschyr som Waste Recovery gav ut med anledning av invigningen.
Olle Engström från Borås Högskola säger att det var värt varenda timme och krona att hjälpa människorna i Indonesien.
– Vi är en grupp eldsjälar som gör det här från hjärtat, säger han.
Idag har dessa eldsjälar mycket att göra, och man har fått bilda ett bolag för att hantera administration och logistik. Nu har gruppen partnerskap med städer och universitet i Nigeria, Brasilien, USA och Vietnam förutom Indonesien. Diskussioner förs även med en lång rad andra länder.
