Den rutinerade filmregissören Ang Lee tycks ha rört sig i alla filmgenrer, från humoristiska antihjältefiguren ”Hulken” till kostymdramat ”Förnuft och känsla”. Trots detta bevisar hans senaste ”Lust, Caution” att han fortfarande har vad som krävs för att tänja gränserna för modern film.
Filmen, som är Lees andra kinesspråkiga sedan ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” år 2000, utspelas i det för-revolutionära Kina under japanska ockupationen i andra världskriget.
Den följer en ung kvinna, nykomligen Tang Wei, när hon använder sin skådespelartalang för att förföra och lura in i döden chefen för underrättelsetjänsten, Tony Leung, som konspirerar med förtryckarna.
Med kulmen i tre grafiska sexscener utmanar ”Lust, Caution” censorerna och har försetts med en 17-årsgräns i USA (15 år i Sverige). Den visar en intensiv katt-och-råtta-lek mellan de två rollfigurerna vars karaktärer hela tiden ändrar sig.
Baserad på en novell av Eileen Chang illustrerar filmen kampen mellan nationalistpartiet (KMT) och den kollaborativa regeringen. Perioden den dramatiserar är sällan skildrad eftersom den styrande kommunistregimen då ägnade sig mer åt att bygga upp sin egen maktbas mot KMT än att bekämpa japanerna.
– Vi har aldrig tidigare diskuterat denna tidsperiod på filmduken tidigare. Det är en period som är väldigt svår att undvika. Därför har vi grävt fram den och fått tillåtelse att visa den. Jag kände att detta är mycket dyrbart och extremt värdefullt. Det har aldrig filmats och har inte lärts ut i skolorna av någon av Kinas sidor, berättade Lee för Epoch Times, och fortsätter:
– Varken Taiwans eller fastlands-Kinas regim tillåter att Wang Jingweiregimen nämns. De kallar den ”Wangs marionettregim – förrädaren och springpojken som hjälpte utländska inkräktare”.
– Under sju-åtta år regerade den regimen ett stort område av Kina. Detta har aldrig någonsin nämnts. Det är mycket konstigt. Denna del av historien filmades för första gången i denna film.
Filmen är i huvudsak filmad i Hongkong och Shanghai där Lee hoppades kunna fånga lite av känslan från hur Kina var innan det oåterkalleligen förändrades av kommunistrevolutionen.
Han tycker att är synd att den traditionella kulturen gått förlorad i Kina under de senaste 50 åren.
– Femtusen år av historia, hur kan det inte vara synd? Det är roten till Kinas kultur. När människor pratar om vart vi är på väg bör de också prata om var vi kom ifrån, eller hur?, förklarade han.
– Den yngre generationen vet inte ens var den skall leta efter sin kultur. Den har inte erfarenheten. Du kan inte hitta den i historieböcker. Du är inte säker på att historieböckerna är sanna eller inte. Mycket material är falskt. När vi förlorar vår kultur – och vi kineser förlorar vår egen kultur väldigt snabbt – försöker man bibehålla den. Om inte min generation gör det kommer den att förloras.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-1-11/63903.html
