• Produktionsår: 2011
• Produktionsland: USA/Sverige/Storbritannien/Tyskland
• Regi: David Fincher
• Medverkande: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, Stellan Skarsgård, Robin Wright, Yorick van Wageningen m fl.
• Kommer ut: 120425

”Män som hatar kvinnor” (Niels Arden Opley, Sverige/Danmark/Tyskland/Norge, 2009) var en internationell succé. Eftersom amerikanerna ogärna ser textade filmer, gjorde de denna nyinspelning där alla pratar engelska. Det är nästan exakt samma film, fast sämre.

Filmen handlar alltså om hur den skandalomsusade journalisten Mikael Blomkvist (Craig) ska undersöka försvinnandet av magnaten Henrik Vangers (Plummer) brorsdotter, Harriet. Till sin hjälp har han den asociala hackern Lisbeth Salander( Mara). Desto djupare de gräver i försvinnandet, desto hemskare verkar sanningen vara.

Jag har aldrig tyckt att Stieg Larssons millenium-trilogi är särskilt märkvärdig, varken böckerna eller filmerna. Däremot tycker jag att både Michael Nyqvist och Noomi Rapace gör lysande rolltolkningar av de två huvudkaraktärerna. Nyqvist lyckas med att porträttera Blomkvist som en lite halvmesig kvinnokarl medan Rapaces Salander är den lilla tjejen med de tunga knytnävslagen. Larsson har medvetet vänt på könsrollerna och det funkar häpnadsväckande bra för båda karaktärerna. Eftersom vi nu pratar om en amerikansk film har de inte framställt Blomkvist som riktigt lika mesig som i originalet. Craig, som är mest känd för att spela James Bond, är helt enkelt lite för tjusig och lite för smidig. Däremot så funkar Craigs Blomkvist bra i relation till Salander.

Mara fick en oscarsnominering för sitt porträtterande av Lisbeth Salander. Detta är helt oförtjänt. Hon har mer eller mindre kopierat Rapace. Och hon har inte gjort det bra. När Rapace interagerar med andra människor som Salander, är hon iskall, vilket gör att det känns en aning obehagligt. När Mara gör samma sak, känns det mer som att Salander spelar kall. Det är en stor skillnad och det gör att karaktären känns mindre trovärdig. Så man kan ju fråga sig lite vart Rapaces oscarsnominering tog vägen. Försvann den i posten?

Sedan kan man även fråga sig varför filmskaparna inte valde att göra en nyinspelning som utspelar sig i USA. För som det är nu har de ansträngt sig riktigt mycket för att göra så att denna film känns så svensk den bara kan. Och även om jag tycker att det är kul att Sverige sätts lite på kartan, är det lite löjligt när löpsedlarna är på svenska, Mikael Blomkvist äter rårörda lingon och alla namn uttalas på ”svenska” medan alla fortfarande pratar engelska.

Men det är inte filmens största problem. Det största problemet är att filmen baseras på en svensk bok och en svensk film. Och svensk film har ett annat tempo som fungerar bra med det svenska temperamentet. Vi gör inte stora actionfilmer. I våra filmer får vi följa utredarna som följer upp olika spår och i slutändan har en någorlunda lugn konfrontation med den skyldiga. Amerikaner vet helt enkelt inte hur man gör en sådan film, vilket gör att Finchers film ofta känns lite vilsen. Nej, jag tycker att amerikanska regissörer kan fortsätta göra amerikanska filmer medan svenska regissörer kan göra svenska filmer.