Einar Askestad (1964–) är min namne och står mig väldigt nära. Han anklagades i sitt debutverk – novellsamlingen Det liknar ingenting (1997) – för att vara en postmodernist, vilket är som att missta det lekfulla för hela saken. Få samtida är lika allvarliga som denne författare, som ung och som gammal (60 år i dagarna). Vad som gör den allvarlige till en allvarlig är ju motivet, alltså avsikten med verksamheten. Förhållandet till orden är här fundamentalt; det finns inget utrymme för det lättsinniga. I debutboken svävar läsaren lika mycket i ovetskap som de olika jagen som för ordet och som i exakt samma grad själva är förda bakom ljuset – dessa saker går i hand i den modernitetens epok som målas upp, och vad är det litterära om inte just detta möte mellan innehåll och form? Tagna ur alla naturliga sammanhang, berövade kulturell och mänsklig gemenskap, svävar människan i intet. Fjärran är allt, så fjärran att det allra närmaste blir det mest främmande. Den monstruösa belägenheten blir normalitet. När författarens namne nu läser om debutbokens noveller slås han av hur ljusa de är trots övergivenheten och galghumorn. Det spelar helt enkelt ingen roll hur mörkt det beskrivna är – en lyckad gestaltning trumfar allt. En urartad samtid kan behärska dig endast i den mån som du inte har genomskådat den. Detta är konstens storhet: segern över det otillräkneliga, över självbedrägeriet, det gränslösa, kort sagt det omänskliga. Tillåt ingen odla din övergivenhet. Allt ont är på låtsas.

Einar Askestad
[email protected]