Kulturkrigshandlingar är numera en lika självklar del av det svenska julfirandet som maten, julklapparna och tv-programmen. Precis som att glöggen ska ha en ny spännande smak varje år, så ska det hittas ett nytt trätoämne, eller en variant på ett gammalt. Julen som nyss passerat var inget undantag. Det är ett trist ämne i sig att beröra, men samtidigt är en angelägenhet som engagerar så pass många så starkt inte betydelselös. Frågan är bara vad det hela egentligen handlar om.

Det här är inget som jag tror lämpar sig särskilt väl för vetenskapliga studier, varken kvalitativa eller kvantitativa. Anledningen är att nästan alla inblandade i varierande grad är oärliga om sina avsikter och bevekelsegrunder. Detta påstående bygger förstås på så kallad tankeläsning från min sida, men jag tror – efter att ha observerat dessa återkommande strider i många år nu – inte att det finns något annat sätt att närma sig detta samtida fenomen på.

Ett objektivt konstaterande är att själva attackerna alltid kommer endast från ett håll. Det ligger lite i sakens natur: De som försöker försvara något, i det här fallet jultraditioner, har ingen anledning att angripa. De vill bara att saker ska vara som de alltid har varit. Man kan självklart ifrågasätta vad som faktiskt är en kulturkrigshandling, men alla vet egentligen, med handen på hjärtat. Vare sig det är att man döper om julmust till ”vintermust” eller, som i år, skriver ”god helg” i officiell kommunikation i stället för ”god jul” – alla känner igen årets nya smak när den kommer.