71-åriga Tian, politisk flykting från Kina, tillbringade en vecka på ett kinesiskt sjukhus, fastbunden vid en sjukhussäng, där hon varje dag undrade om läkare skulle komma för att rulla ut henne, söva ner henne, avlägsna hennes hjärta och vitala organ och sälja dem.

Hon bor nu i Philadelphia i USA och berättade nyligen sin historia för Epoch Times reporter i en serie intervjuer.

Tian är en utövare av falungong, en traditionell kinesisk, andlig metod som har förföljts i sitt hemland av det Kinesiska kommunistpartiet de senaste 15 åren. Tian säger att qigongmetoden hjälpte henne att tillfriskna från sviterna av en hjärnskakning som hon tidigare led av i flera år.

– Med hjälp av falungong får vi lära oss att leva i enlighet med principerna sanning, godhet och tålamod i våra vanliga liv – att vara goda människor var vi än är. Mitt själsliga liv fick en ny skjuts – en så bra metod. Jag ville berätta om den för hela världen, sade Tian.

Plötsligt våld

1999 började falungong plötsligt förföljas svårt. Jiang Zemin tyckte att för många människor utövade den (mellan 70 och 100 miljoner kineser utövade falungong i slutet av 1990-talet) och satte igång en våldsam kampanj för att utplåna metoden.

Tian åkte till myndighetskontor i Peking för att stå upp för falungong och försökte övertyga myndigheterna att deras kampanj var ett misstag. Men det skulle visa sig vara förgäves. 2006 greps hon när hon delade ut flygblad om falungong och förföljelsen i Kina. Hon skickades till tvångsarbetsläger. Det var då som hennes mardröm började – en kamp på liv och död.

Kidnappning

– En dag kom 10 vakter fram till mig i arbetslägret, satte en svart huva över mina ögon och knuffade in mig i en polisbil. Jag visste inte vart de tänkte föra mig… vi åkte någonstans, och de tog mig upp en våning, och när de tog av mig huvan såg jag att jag var i ett sjukhusrum. De la mig på en säng och band fast mina händer och fötter i sängen.

En kvinnlig polis kom senare och tog bort hennes handbojor. Sedan kom en läkare in och gjorde en hälsoundersökning och sade till polisen innan han gick att ”allt är normalt”, sade Tian. Hon handfängslades igen. När ytterligare en sjuksköterska kom in och satte dropp, började Tian förklara sin situation: ”Jag är en falungong-utövare. Jag är fullt frisk och jag behöver inte något dropp.” Sjuksköterskan lät då bli att sätta dropp.

Injektioner

Men senare kom en annan sjuksköterska in och tvångsinjicerade henne med ett okänt medel.
– Efter att jag injicerades med detta mådde jag mycket dåligt, sade hon.

Polis vakade över henne dygnet runt. Varje morgon kom en kinesisk kvinna – förmodligen en läkare, klädd i vit rock och vit mössa – in och kollade hennes blodtryck, hjärtfunktion och hälsa. Detta var enda gången som Tian kunde röra sina armar och ben fritt. Läkaren sade åter ”allt är normalt” när hon gick. Hon injicerades återigen med ett okänt medel, vilket gjorde att hon kände sig yr en lång stund.

Tian frågade en gång en polisvakt: ”Vad är det här för ställe? Varför hålls jag inspärrad här?” Vaktens stränga ansikte avslöjade ingenting.

”Hjärtavdelning”?

En dag hörde hon ett samtal mellan en kvinnlig polis och vad som lät som en manlig röst på telefonen. Kvinnan fick frågan var hon var, och hon svarade: ”Jag är på hjärtavdelningen.” Tian blev förvirrad och chockad. Hon tänkte: ”Så det här är hjärtavdelningen? Vad i hela friden gör jag här?”

De enda människor som hon såg varje dag var poliserna och sjuksköterskorna som kom för att sätta dropp. Ingen av dem som fanns omkring henne ville berätta var hon befann sig eller varför hon var där.

Hennes konstigaste erfarenhet var förmodligen när hon vaknade upp och såg en man i hennes rum som gick fram och tillbaka framför hennes säng. Han var uppenbarligen där för att kolla in henne. ”Vem är du?”, frågade hon. Han var förvånad, och sade: ”Jag… jag är en sjuksköterska. Jag är här och vakar över min familj.”

Hon började berätta för honom att hon är en falungong-utövare som hade fängslats, skickats till tvångsarbetsläger, och som nu på något sätt hamnat på ett sjukhus. En polisvakt kom in och sade åt henne att hålla tyst och bad mannen gå.

De två gick till balkongen och hon hörde den kvinnliga polisen säga: ”Hennes kropp är särskilt bra, det är bara det att hennes hjärna har fått sig en törn.” Tian kommer ihåg att hon tänkte för sig själv: ”De pratar uppenbarligen om mig. Varför är den där konstige mannen så intresserad av mig?”

Tian minns att mannen, innan han gick, tittade på henne på ett egendomligt sätt, ”som om han tittade på ett föremål, inte på en person”.

Ett mål för organskörd

Hon sade att det var vid den här tiden som hon kom på varför hon hade hamnat i den här situationen:

– Vid den tiden mådde jag extremt dåligt av injektionerna, och jag tyckte att det verkligen var konstigt. Om en läkare kommer varje dag för att rapportera att allting var normalt, varför hölls jag då i detta sjukhusliknande ställe? Och varför injicerade de mig?

Hon fortsatte:

– Jag undrade hur en sådan konstig sak kunde hända. Jag kommer också ihåg innan jag skickades till tvångsarbetsläger att det precis hade kommit fram historier om falungong-utövare vid Sujiatun-sjukhuset i nordöstra Kina som hade dödats för sina organ.

– Jag kommer också ihåg att jag kände en ung, frisk falungong-utövare med namnet Li Mei, 28 år, som mystiskt dog efter att hon hade gripits. När hennes familj såg hennes kropp hade den ett operationssnitt som började under hakan. Och då visste ingen varför hennes kropp hade kremerats utan samtycke. När jag tänkte på allt detta började jag skaka. Har jag blivit en del av deras organbank? Håller man mig här som ett djur, för skörd?

Motstånd

Hon kunde knappt sova den natten. På morgonen när läkaren kom för den vanliga undersökningen, efter att ha tagit bort handbojorna, tog Tian sin chans.

– Jag började göra motstånd direkt, gjorde allt jag kunde för att stoppa dem från att sätta på mig handfängsel igen. Jag började också skrika: ”Du vill döda mig! Du vill skörda organ från levande falungong-utövare!”

– Jag vet inte varifrån jag fick den kraften. Men jag lyfte också upp sängen och ställde den mellan mig och polisen och förde en massa väsen. Patienter i resten av sjukhuset var chockerade och började komma in i rummet för att se vad uppståndelsen handlade om. Strax var rummet fullt, och polisen gick ut för att hämta förstärkning.

Tian började då förklara om falungong och förföljelsen för andra patienter, och att hon hade kidnappats och hölls fången för sina organs skull.

Under uppståndelsen kom en av läkarna vid sjukhuset fram och sade tyst till henne att hon absolut inte skulle gå iväg med någon den natten, och att han hade nattskiftet och skulle hjälpa henne. ”En sjuksköterska kommer och ger dig några mediciner. Du måste låta honom injicera dig.”

En räddande sjuksköterska

Snart kom fyra poliser tillbaka, kastade ut de andra patienterna, och band henne vid sängen igen.

Den natten kom verkligen en sjuksköterska och gav henne en injektion.

– Jag kände direkt att det var annorlunda från de tidigare injektionerna. Jag kände mig omedelbart bättre, och smärtan försvann.

Sjuksköterskan gjorde på något vis så att det såg ut som om hennes hälsa plötsligt hade försämrats, vilket möjliggjorde att Tian kunde lämna sjukhuset.

Nästa dag kom en annan sjuksköterska in, började undersöka henne, och rynkade pannan: ”I går var du bra. Varför är du plötsligt så här?” En annan sjuksköterska fick samma reaktion. Hon skickades omedelbart tillbaka till arbetslägret.

Mordförsök och flykt

Hennes prövning var dock inte över än. Vakterna där sade: ”Dina organ är dåliga – vi behöver inte dig!”, och injicerade Tian med något som hon kände var en gift. De tänkte få henne hemskickad för att dö, sade hon.

Hennes man plockade upp henne och hon tillbringade flera veckor i sängen. Det kändes som om hennes benstomme hade blivit till is. ”Jag får inte dö”, sade hon till sig själv.

Hon gjorde falungong-övningarna, tvingade sig själv att göra de stående övningarna och den sittande meditationen. Hennes svett var gulaktig, sade hon.

På en månad hade hon återhämtat sig och lyckades senare fly till USA. Tian har bott i Philadelphia de senaste två åren.