”Yttrandefrihet är det allra viktigaste för en författare”
Iran censurerar inte bara det tryckta ordet utan också websidor. Den här bilden visades när iranier försökte gå in på websidor som regimen blockerade inför valet 2013, då hårdnade kontrollen över internet. Vissa författare och journalister finner sig inte i censuren utan försöker bege sig utomlands för att få skriva det de vill, precis det gjorde Nasrin Madani. Foto: Behrouz Mehri /AFP/ Getty Images


”Oj, kan man göra så här”, sade författaren Nasrin Madani från Iran, till Maria Björn på Växjös kommun, när de klev på Arlanda Express. Här fanns inga separata tågvagnar för män och kvinnor. Hon fick omedelbart känna på den personliga friheten.

Censuren i Iran hade förstört Nasrin Madanis författarliv. Hon har en mastersexamen i persisk litteratur, skrivit romaner, noveller, artiklar och litteraturvetenskapliga arbeten. Hon ville förändra kvinnors liv och skrev två novellsamlingar, som även var starkt kritiska mot den iranska regimen.

I Iran måste en författare ha tillstånd att publicera sina alster och det fick hon inte, utan novellsamlingarna förbjöds. Förbudet inkluderade även publicering på internet. Hon blev tvungen att gå i exil och anlände till Sverige mitt i smällkalla vintern vid jultid år 2012.

– Leva i exil är som en andra födelsedag för mig, men den här födelsedagen kräver hårt arbete på alla områden, säger Nasrin Madani idag.

Ungefär ett år tidigare hade Växjös kommun fattat beslut om att staden skulle ansluta sig till The International Cities of Refuge Network, Icorn, som erbjuder förföljda författare och journalister ett tillfälligt hem och en fredlig plats där de kan utöva sitt yrke.

För allt det praktiska som ska till innan en författare kan komma, anställde Växjös kulturförvaltning Maria Björn. Avtal skrevs med Icorn som erbjöd staden några författare, men frågan var vem som bäst skulle passa in i Växjö. Valet föll på Nasrin Madani. Kontakt togs med författaren och ambassaden för att se till att hon skulle få visum.

Hamnade i favoritförfattarens stad

– När Nasrin fick vår inbjudan blev hon oerhört häpen. Jag berättade om Växjö, som är Pär Lagerkvists stad.  ”Oh, han är min favoritförfattare”, sade hon. Detta var en tillfällighet, det visste vi inte från början, säger Maria Björn.

Maria Björn hade ordnat en inredd lägenhet som Nasrin kunde låna i två år.

– När vi kom till hennes stad, Växjö, var hon så oerhört glad att hon äntligen hade kommit till sitt mål. Här skulle hon bo och verka, med frihetskänslan att rå sig själv, ha sitt eget hem och en längtan och förväntan att få vara delaktig i vår stads kulturliv, säger Maria.

När man har lämnat sitt land och flyttar in i egen lägenhet i ett fritt land, lever man som i ett rus. Men så småningom kommer verkligheten ifatt en, saknaden efter familjen och de nära och kära som man bara kan träffa på Skype, berättar Maria.

– Man har kanske en föraning om hur det ska bli att leva i exil, men det är först när man befinner sig i det som man förstår vad det verkligen innebär.

Omtumlande att byta miljö och kultur

Det var omtumlande för Nasrin att byta både miljö och kultur. Heltäckande kläder och huvudduk behövdes inte längre. Vanan att ha ett vakande öga på sin omgivning fanns kvar. Och frågorna: vem är vem, vem befinner sig var, vem gör vad och säger vad. När man har levt på det sättet i ett land följer det med till nästa.

– Vi kan inte föreställa oss vad det innebär för individen i vardagen, att aldrig känna sig riktigt trygg och säker utan istället vara granskad, betittad och bevakad. Det är en realitet att bevakning av individen följer med utanför gränsen, säger Maria Björn.

När Nasrin så småningom började publicera sig och tala fritt och öppet om sin situation, om yttrandefriheten och dess villkor i Iran, minskade hennes möjligheter att återvända till sitt land och till sin familj.

– Det är en oerhörd process att gå genom och veta att man väljer att göra det, säger Maria om Nasrins val.


Nasrin Madani Foto: Mats Samuelsson

Nasrin Madani Foto: Mats Samuelsson

Känner sig fri

För Nasrin Madani verkar nackdelarna uppväga fördelarna.

– Som fristadsförfattare fick jag många nya erfarenheter. Först av allt: jag kände mig fri. Yttrandefrihet är det allra viktigaste för en författare. Jag kunde publicera mina berättelser vilket jag inte kunde göra hemma, säger hon.

– Här är man fri på alla sätt och vis i det dagliga mänskliga livet. Fri att säga det man tänker. Fri att klä sig som man vill. Fri att gå varthelst man vill. Fri att gå ut med vem man vill utan att bli arresterad. Fri att älska vem man vill, säger Nasrin.

Efter sina två år som fristadsförfattare flyttade hon från Växjö till den större staden Malmö, som har högre puls.

– Här har jag mer kontakt med både svenska och iranska vänner. I Malmö kan jag förbättra mitt liv ytterligare, säger Nasrin Madani.

Maria Björns projektanställning avslutades efter att hon följt författaren det första året.

– Det känns jättegott att ha gjort det här! Det finns fantastiska stunder i arbetslivet. Just det ögonblick då hon trädde in i sin lägenhet… På sätt och viss hade jag gärna arbetat vidare med det, det är något jag brinner för och jag lärde mig mycket under de två åren, säger Maria Björn.

Nu väntar Växjö på sin nästa fristadsförfattare. Kommunen vet vem det är men får inte säga något än.

Fakta:

The International Cities of Refuge Network (Icorn) är en oberoende organisation av städer och regioner som erbjuder skydd till författare och artister i riskzonen, en direkt konsekvens av deras kreativa aktiviteter. Icorn främjar yttrandefrihet, försvarar demokratiska värderingar och främjar internationell solidaritet.

Sedan år 2006 har mer än 50 städer runt jorden anslutit sig till Icorn och 130 författare och artister har fått skydd. Det finns ett femtontal fristäder i Sverige och omkring 25 personer har fått skydd.
Icorns administrativa centrum ligger i Stavanger.