Konserten på Trädgår’n inleds med att Lars Winnerbäck ensam sjunger några låtar. Det är som en privat konsert mellan Lasse och de trognaste fansen som kan alla texter och som glatt sjunger med. Bakom det stora skynket väntar de övriga sju musikanterna och när skynket faller är showen igång på riktigt.

Det är tight och tufft och de elektriska instrumenten överröstar tyvärr de två violinisterna åtminstone i de rockiga låtarna. Jag måste erkänna att jag saknar Hovet lite grand, men Lasse har publiken i sitt grepp utan att behöva anstränga sig nämnvärt.

Jag tycker att herr Winnerbäck är betydligt mer avslappnad på scen än när jag såg honom och Hovet för några år sedan. Han berättar lite anekdoter och verkar trivas som fisken i vattnet bland alla dessa människor.

Det är väl låtarna som har skapat minnen och känslor hos så många svenskar som gör honom så stor. Texterna ger upplevelser och associationer som fastnar och berör människor på likande sätt som Lundell gjorde under sin storhetstid på sjuttiotalet.

Jag kan dock inte förstå varför Winnerbäck envisas med att sjunga låtarna i sitt låga tonregister. Han är ju ingen bassångare och det låter hur bra som helst de få gånger han sjunger i ”tenorläget”. Men detta är ju inget som fansen bryr sig om. Det vill ha honom som han är, och det är väl så det ska vara kanske.

I slutet av konserten visas snygga videoklipp på en jätteduk bakom scenen, och så småningom visar bilderna vad som sker på scen från olika konstnärliga vinklar. Det är verkligen snyggt!

Stämningen är på topp under presentationen av bandet till skönt pianospel av den musiker som hängt med Lasse längst, Johan Persson. Och sedan bryter som väntat ”Jag hugger i sten” ut som sista nummer följt av ett antal extranummer. När scenljusen släckts vandrar tusentals lyckliga svenskar lugnt och städat ut i sommarnatten – en upplevelse rikare.

Anders Eriksson är sångare och låtskrivare. Han skriver musikrecensioner för Epoch Times och på sin blogg MusicForFreedom.net.